Jag ser djupt in i de mörka ögonen på det späda barnet som ligger i min famn. I de djupblå ögonen anar jag himmelsljuset. Ögon mörkare än natthimlen, med ett stjärnljus starkare än solen.

I varje människa vilar detta stjärnljus från skaparens hand. När vi firar jul minns vi Jesusbarnets födelse. Gud föddes i ett lika försvarslöst barn likt varje människa. Den Allsmäktige blir i barnet helt beroende av omgivningens omsorg.

Julberättelsen ses lätt som en händelse för över 2000 år sedan, 3300 km härifrån. Det är visserligen sant att det var i Betlehem som Jesus föddes. Änglarna i Lukasevangeliet och stjärnan som stannade över huset i Matteus evangelium är märkliga händelser. Trots det förunderliga i dessa överjordiska händelser är jag mest hänförd av likheten mellan barnet i berättelsen och varje barn som fötts, föds och kommer att födas.

Helt beroende av Maria och Josef låter sig den Evige lindas och läggas i en enkel bädd. Jag ser detsamma i varje barn som föds. Helt försvarslös och beroende av de som sköter det. Barnet öppnar ögonen och ser in i en mötande blick för första gången. Mötet förutsätter tillit. Ögonblicket är heligt, en människa blir till. Öron lär som sig urskilja ljud, hud som upptäcker beröringens magi. Lukter och smaker fyller den späda för första gången någonsin. Trots allt det nya anar vi ett ursprung från evigheten i det späda livet.

I skapelseberättelsen i början av Bibeln beskrivs människan som Guds representation – Guds avbild. I varje människa är Guds närvaro och helighet. Vårt uppdrag i livet är att ära denna representation i oss själva och hos alla vi möter. Denna helighet anas tydligt i den nyfödda.

Jag vill tro att den finns i varje människa hela livet och att det sant mänskliga är att låta detta heliga ljus få stråla till omgivningen. Det sker i varje ögonblick av osjälviskt handlade. Där omsorg och generositet tar plats blir heligheten tydlig mitt i det vardagsgrå diset. 

Lika självklart är det varje människas uppgift att söka och bekräfta det gudomliga ljuset i sina medmänniskor. När vi ser det hos varandra uppmuntrar det oss att låta det stråla klart.

Julens berättelser kan beskrivas som att vi minns och firar att Gud föddes som ett barn som gav sig själv helt i människornas vård. Det minnet är också att vi hela tiden söker efter den gudomliga närvaron i varje människa som vi möter. Dessutom får vi gå på djupet i oss själva för att möta den helighet som är nerlagd i vårt eget väsen.

Heligheten lyser i gemenskapen kring julborden, i familjens och vänners närhet, i kyrkor och i soppkök. Som det står i en medeltida hymn; ”Där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud.”

Så vill jag önska dig som läser en God Jul och att du får glädja dig åt Jesu och Guds närvaro som ständigt föds in i våra och andras liv.

ULF SÖDERLIND, PRÄST