Tänk dig att du står ute på ett öppet fält. Vinden smeker din kind och solen värmer skönt. Du sluter dina ögon och lyssnar till ljuden runt omkring dig. I fjärran hör du det rytmiska ljudet av hovar som trummar mot marken. Ljudet av galopp kommer närmare och närmare och snart hör du även en gnäggning alldeles intill dig.
Du öppnar ögonen och ser… en zebra.
Jag sticker ut hakan nu och hävdar att du tänkte på en häst där du stod och hörde hovarnas slag mot marken och det är inte så konstigt. Vi har inte särskilt många zebror här uppe i norr och våra hjärnor är konstruerad för att vara så energieffektiva som möjligt. De använder tidigare erfarenheter för att skapa en bild av det vi ser omkring oss och det skulle ta alldeles för mycket energi att hela tiden börja från noll. Så våra hjärnor bygger upp rimliga antaganden och kan därför automatisera sorterandet av intryck.
Jesus har ganska länge nu utlagt skriften, helat människor, ställt frågor som utmanar och nu vandrar han omkring i pelargångarna som omger templet i Jerusalem. Det är vinter och Channukka-firandet ska inledas. Plötsligt blir han omringad av högljudda människor. De verkar vara både upprörda och nyfikna. De vill höra Jesus säga rakt ut att han är den Messias som alla väntat så länge på. Och Jesus svarar han redan har sagt och visat det, men att de inte lyssnat.
Kanske är det som med hästen och zebran. Gud ropar till oss men våra föreställningar om hur det ska låta, se ut eller kännas står i vägen för att faktiskt lyssna.
Sanningen är att Gud ständigt ropat efter oss, sökt oss. Direkt efter att Adam och Eva ätit av kunskapens frukt i Edens lustgård så kommer Gud vandrande i den svala kvällsvinden och ropar efter människan. ”Var är du?” ropar han.
Men Gud nöjer sig inte med att bara ropa efter oss. Gud är som en herde som leder sin flock – Jesus är den gode herden som inte bara söker sin flock genom att fråga var vi är, han kallar även på oss. Han säger också ”här är jag”.
Han uppmuntrar oss att inte bara lyssna efter hovslagen utan också öppna våra ögon för att speja från var de kommer. Att söka efter den som vill bli funnen.
Jag kan inte hjälpa än att tänka på när man leker kurragömma med ett litet barn. Barnet gömmer sig synligt bakom gardinen men kan ändå inte vara tyst utan leder hela tiden den som letar närmare genom fniss, visslingar och rop. Och jag som letar låtsas att jag inte ser eller hör.
Gud gömmer sig inte för oss – han är står där bakom gardinen fullt synlig. Han fnissar, ropar och längtar efter att bli funnen.
Som Jesus där i pelargången. Han var inte särskilt svår att finna för den som ville finna honom. Och för den som ville lyssna hade han något avgörande att säga: Vårt sökande efter Gud, efter vem Gud är, når sin fullbordan i Honom. Han och Fadern är ett.
Lämna ett svar