Det är en regnig eftermiddag strax efter skolstart. Barnet mitt har precis börjat tvåan. Han sitter i sängen och läser högt ur sin läxläsningsbok. Läsningen har ett bra flyt, men några längre ord behöver ljudas högt. När läxläsningen är klar säger jag så där stolt som en pappa kan känna sig ibland: ”Det är roligt att höra att du har blivit så bra på att läsa”.
Barnet mitt tittar på mig med en självsäker blick och svarar: ”Ja, jag vet pappa”. Tiden stannar och mina tankar sätter igång. Det är inte lätt att vara ödmjuk när man kan något, känner att man vet bäst, eller råkar ha självsäkerheten hos en åttaåring som just knäckt läs-koden. I söndagens evangelium talar Jesus om att den som upphöjer sig själv ska bli ödmjukad, och den som ödmjukar sig ska bli upphöjd. Vad betyder det? Det är väl knappast fel att ett barn, eller en vuxen för den delen, är stolt och självsäker i sina färdigheter eller framgångar?
Vad menar Jesus när han manar till ödmjukhet? Jesus undervisade sina lärjungar i ett sammanhang som på många sätt påminner om vårt eget. För 2000 år sedan fanns allt ifrån legitima auktoriteter till självutnämnda experter på hur man skulle leva för att räknas som god, lycklig och framgångsrik. Auktoriteter som på Jesu tid ofta var av en religiös art och som åtnjöt andras respekt. Kraven dessa auktoriteter ställde var alltifrån svåra till omöjliga att uppnå för den stora gruppen människor. Människor som på grund av fattigdom, ohälsa eller utanförskap inte kunde leva upp till sin tids religiösa ideal. Ungefär som att vi idag har ideal som säger att vi måste vara omöjligt snygga, rika, smarta och populära för att vara lyckliga och viktiga. Därför kritiserade Jesus skarpt sin tids religiösa ledare för bristande ödmjukhet. Han påpekade att den status de sökte inte tillhörde dem. För att de tog sig en position och respekt som endast tillhör den Gud som är ursprunget till att gott.
Han uppmanade därför sina lärjungar att vara ödmjuka nog att inte kalla sig själva ”rabbi”, alltså lärare, för endast EN var deras lärare. Som kristna bör vi därför minnas att penseln inte är förmer än konstnären. Att varenda förmåga eller framgång är en gåva från Gud. Att den kristna trons uttryck i medgång är ödmjukhet, liksom att trons uttryck i motgång är förtröstan. Vi ska vara stolta över våra framgångar och behöver inte skämmas för våra misslyckanden. För i både med och motgång är det Guds nåd och barmhärtighet som visar vägen framåt.
Tiden startar igen, och jag är tillbaka i mitt barns läxläsning. Jag säger till barnet mitt ”Du verkar ha en bra lärare på skolan”. ”Jo, det har jag” svarar han. ”Och så har jag dig, pappa”. Jag blir lite varm i hjärtat, ger han en kram och tackar Gud tyst inom mig. Gud, du som alltid förlåter och ger oss kraft att börja om när vi gör fel, låt din nåd vara nära också när vi lyckas. Påminn oss om att det goda i våra liv är ditt verk, så att vi ärar dig för allt gott du gör genom oss människor. Amen.
Lämna ett svar