Jag är en nybörjare på sorg. Jag har visserligen varit präst i 13 år, talat med många sörjande och lett många begravningar men jag känner mig ändå som en nybörjare. Nu har jag själv blivit drabbad av sorg i familjen på ett sätt som jag aldrig tidigare varit med om då min pappa och min syster dött på kort tid.
Det är förstås något helt annat att ha sorgen inom sig själv än att möta den hos andra. Inte så att jag tycker jag sagt något som inte stämmer alla de gånger jag talat om sorg genom åren. Det är kanske snarare som skillnaden mellan att ha besökt en plats själv eller bara lärt sig mycket om den från andra.
Ändå tror jag att åren som präst gör skillnad för mig nu. Lite ödmjukad får jag erkänna att jag nog hade varit väldigt handfallen nu om jag inte haft de erfarenheter jag haft av möten med sörjande. Tanken med den här bloggposten är att dela några insikter med dig som varit till hjälp för mig själv att navigera i den här nya erfarenheten av egen sorg.
Ingen människa lever förstås utan sorg. Har man inte varit med om någon stor förkrossande sorg har man i alla fall varit med om sorg i mindre doser. Människor som dött, djur som dött, planer som grusats. Vänner som svikit. Sorg kommer i många skepnader så vi har alla erfarenheter med oss. Som präst har jag också fått möta många sörjande människor och fått försöka leva mig in i deras situation. Jag tänker att det är en stor hjälp nu att ha känt lite på alla sorgens olika känslor i små doser. Det är skönt att förstå vad man känner, det ger ändå viss trygghet.
Som präst är man märkligt van vid att snabbt röra sig mellan djupt allvar och betydligt ytligare ämnen. Så har jag lärt mig att det är helt ok att vandra fram och tillbaka mellan sorgen och andra saker som pågår i livet. Till barn brukar man säga att sorgen är som en zebra. Den är randig. Ibland är det svart och man är ledsen, ibland är det vitt och då är man kanske ganska glad en stund. För många kan det vara svårt att få lov att känna som man faktiskt känner. Att få vara så ledsen som man är ena stunden och sedan ha lov att vara glad en stund senare. Det kan vara förknippat med både skam och skuldkänslor att ha känslor man tycker känns fel mot hur man ”borde” känna sig.
Tiden är också en faktor. Man kan lugnt ta en paus från sorgearbetet. Sorgen försvinner inte bara för att vi tittar bort en stund. Den kommer finnas kvar där och vi kan återvända till den senare. I vårt samhälle får sorg sällan ta plats och vi kan därför känna press att snabbt ”klara av den” och bli glada och effektiva igen. Så fungerar det inte med sorg. Den tar den tid den tar. Sorgen förändras förstås över tid men den är borta fortsätter ju att vara borta. Istället för att bocka av sorgen får vi tänka att det här är en lång resa där vi mest får åka med och se hur det blir.
Jag har också lärt mig med åren att det inte är så svårt som man tror att prata med sörjande. Man kan bete sig ganska vanligt och prata om vanliga saker mitt i allt som hänt. Själv har jag märkt att jag skämtar en hel del även som sörjande. Man fortsätter liksom att vara den man är. Nu är jag i och för sig inte så rädd för att det ska märkas hur ledsen jag är och många av de jag pratat med har inte heller varit rädda för att uttrycka eller ta emot lite känslor. Det underlättar nog väldigt om man slipper förställa sig i mötet med andra. Vare sig man talar med en sörjande eller själv är en sörjande.
Hur är det med tron då? Till vilken hjälp är den? I den bibeltext som mycket tidigt lästes på kristna begravningar skriver Paulus
”Vi vill att ni skall veta hur det går med dem som avlider, så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp. Om Jesus har dött och uppstått, vilket vi tror, då skall Gud också genom Jesus föra till sig de avlidna tillsammans med honom.” (1 thess 4:13)
Sorgen är på sätt och vis densamma med eller utan tro. Vi saknar den vi älskar och det gör ont. Det förstod Paulus också. Men han menade att vi samtidigt har ett hopp. Om Jesus uppstått får vi tro att han besegrat döden och öppnat vägen till det eviga livet hos Gud. Tron på Gud innebär dels att vi har någon att vända oss till med bön om allt inom oss, dels att vi får överlämna de som dött till Gud och lita på att Gud älskar alla människor och vill ha dem hos sig.
Som präst har jag fått arbeta ganska mycket på att sätta ord på vad det kristna hoppet består i och det tror jag också att jag har mycket glädje av nu. Jag vet att det religiösa språket är svårt för många att ta till sig men för mig är det inte något främmande språk utan ett som jag försöker uttrycka mina egna tankar med varje dag. Jag får låna ord och tankar från alla dessa psalmer och bibeltexter för att sätta ord på det jag inte har egna ord för. Och det verkar vara särskilt viktigt för mig nu i sorgen.
Det här är mina tankar om sorgen. Jag vet förstås att det kan vara väldigt olika för olika sörjande. Du får gärna svara med lite av dina egna erfarenheter så hoppas jag att vi får hjälpa varandra lite med att bära varandras bördor på det sättet.
Lämna ett svar