Det händer ibland att jag försöker vara så tyst och stilla som möjligt i mitt eget hem. Då gör jag mitt bästa att inte märkas, att inte höras, att knappt andas. Det händer de gånger när mina två barn leker tillsammans utan att någon gråter eller skriker. De är fyra och sex år gamla och allt som oftast så innebär deras gemensamma lek att någon ganska snabbt blir ledsen. Men ibland blir det inte så. Ibland flyter liksom leken på. De samarbetar, hjälper varandra och pratar om vad de gör. Det är då jag försöker vara helt stilla. En del av mitt försök till stillhet handlar om att jag inte vill störa dem. Jag vet att så fort jag ger mig till känna så ändras dynamiken i leken och risken för bråk ökar avsevärt. Men den främsta anledningen till att jag försöker vara helt stilla är egoistisk. Det finns nästan ingenting i mitt liv som jag älskar så mycket som att bara få iaktta deras relation. Att bara få finnas i deras närhet, höra deras samtal och se deras omsorg om varandra. Jag får vila i deras kärlek till varandra, värma mig i den och njuta av hur samtal och lek flödar fram ur deras alldeles häpnadsväckande fantasi. Jag har svårt att hitta ord på vilken glädje det ger mig. Det bästa ordet jag har att beskriva det med är nåd.

På söndag firar vi Heliga trefaldighets dag. Temat är Gud – Fader, Son och Ande. Det är den dag på kyrkoåret då vi särskilt uppmärksammar relationen inom Gud. Att Gud är en och tre. Det är en komplicerad söndag. Treenigheten är å ena sidan den centrala grunden för hela den kristna tron men å andra sidan är det också en av de mest komplicerade och svårgreppbara delarna av tron. Det är kanske den söndag under året då vi som ska predika har svårast att hitta rätt ord. För hur förklarar vi på ett rimligt sätt att Gud är en och samtidigt tre? Hur navigerar vi i den snårskog av ord som det teologiska språket genom historien har gett oss. Ord som rymmer så mycket som inte enkelt kan redas ut. Ord som Guds väsen, Jesu naturer och treenighetens personer.

Men måste någon förstå treenigheten för att var kristen? Nej, så är det inte. Tack gode Gud för det.

Formuleringarna är kring Gud som Fader, Son och Ande krångliga och svåra att greppa. Trots det så tycker jag ändå att det kanske är den vackraste delen i den kristna tron. Formuleringarna är försöket till att beskriva mysteriet att Gud i sitt väsen är relation. En relation som vi genom dopet blir delaktiga i. Vi vävs in i den kärleksrelation som flödar mellan Fadern och Sonen genom Anden.

Liksom jag får finnas i mina barns närhet och vila i deras relation, värma mig i deras kärlek och njuta av det flöde av omsorg som strömmar mellan dem så får vi också finnas i

Guds relation. Vi kan stilla oss i bön och vila, värmas och njuta i den kärlek som strömmar inom Gud och in i oss. Inte heller detta kan jag beskriva med något annat än nåd.