Kevin.
Han såg lite vilsen ut, mitt i den stora kyrkan. Stor ryggsäck, och en sliten t-shirt med hål här och där. Han passade inte in bland marmorpelarna och gulddekoren, men det var något i hans ansikte som berättade att han var på precis rätt plats. När han fick syn på mig lyste han upp, och kom försiktigt närmare.
”Hej!” sade jag och log.
”Hej …” sade han. ”Kan jag fråga dig en sak?”
”Såklart. Sätt dig!”
Och vi satte oss ner i bänken. Han presenterade sig som Kevin (nej, inte egentligen, men vi säger det) och drog fram en stor bibel ur sin ryggsäck.
”Det här bibelstället här, jag undrar lite hur jag ska tänka?” sade Kevin, och visade mig ett bibelstycke i ett av Johannesbreven, med ganska barska ord om folk som inte tror. Han berättade om sin väg till kristen tro, hur han länge hade sökt och nu landat men att det var svårt med vissa bibelställen ibland. Framför allt de som berättar om de som inte tror eller inte är övertygade än – för det var ju han själv för inte alls länge sen. Och dessa stycken berättar om hans vänner som ännu inte landat i samma övertygelse som han själv.
Så vi pratade en hel del om Bibeln, om hur den kommit till, hur man kan tänka runt olika bibelstycken som motsäger varandra, framstår som osympatiska eller hårda. Hur det som var rimligt i en tid för vissa specifika människor ibland måste tolkas annorlunda för människorna i vår tid, men att grundbudskapet med en Gud som älskar oss och ständigt söker oss är samma för alla tider. Ibland måste vi hjälpas åt i våra kyrkor och gemenskaper för att förstå och förkunna evangeliet in i vår tid. Det finns både visdom och skönhet i det – att gemenskapen behövs för förståelsen.
Kevin hade hittat sin gemenskap, så vi avslutade vårt samtal med en bön och en förhoppning att ses igen, och sen gick vi åt var sitt håll. Jag tänkte på hur många Kevin jag har träffat under mitt liv som präst och funderade en del på vad Kevin hade mött på sin väg till tro. Vad har folk sagt till honom, hur har han blivit behandlad?
Ibland har vi människor en tendens att vilja rangordna varandra, både utanför och innanför kyrkans väggar. Det kan handla om utseende, rikedom, efternamn, hudfärg. I kyrkan kan till exempel någon som just har kommit till tro ses som lite ”sämre” än en som är uppväxt inom kyrkan. Eller så är det tvärtom: de med glödande färsk tro ses som ”mer äkta” än de som levt i den hela sina liv. Jag tror det är destruktivt att vilja ställa oss mot varandra. Glöden behövs. Tryggheten behövs. Frågorna behövs, svaren likaså. Poängen med församlingens spretighet och mångfald är ju just den: alla behövs med våra olika gåvor, olika erfarenheter. Oavsett om vi bär svart kostym eller trasig t-shirt.
Maria Bergius, präst
Lämna ett svar