Den som håller i en bebis, kan på ett särskilt sätt föreställa sig storheten i att Gud valde att bli människa. Den som har mött blicken från ett nyfött barn, kan förstå att världens räddning finns i kärleken.

Har du någon gång haft ett nyfött barn i famnen? Jag glömmer aldrig när jag första gången fick hålla i min gudson. Det lilla barnet jag hade bett för i månader, och så fick jag se honom. Det var som att jag kände honom utan att veta hur han såg ut. Så fick jag hålla honom och utforska hans lilla ansikte. Det var som att tiden stannade. Kanske delar du liknande upplevelser med mig.

Det är något i blicken hos en så liten människa. Som om de vet allt, fast de behöver hjälp med allt. Vi kan dras in i blicken och får en stund glömma allt elände i världen. För en stund finns det bara hopp och framtidstro. Eller när det lite äldre barnet spricker ut i sitt första leende. För en stund finns inget annat.

”Jag föreställer mig att han förväntade sig en annan Messias.”

Jag vet inte hur det var för Maria och Josef att bära fram sitt lilla barn på tempelplatsen. Vi kan ana att det var en ganska märklig plats, och deras barn var så litet. Samtidigt hörde det till traditionen att göra så, att offra som tack för livet som kommit till dem.

När Josef och Maria kommer till templet, väl medvetna om att det barn de bär på inte är som barn i allmänhet, möts de av en man. En man som tar pojken i famnen, som att han kände honom, och tackar Gud för pojken.

Mannen heter Symeon och har väntat länge på tröst, och denna dag leddes han till templet. Han skulle inte dö förrän han sett Herrens Messias, sin och världens räddning. Jag föreställer mig att han kanske förväntade sig en annan Messias. En vuxen och stark man, kanske, och inte ett hjälplöst litet barn.

Han tar pojken i famnen, och i tacksamhet ropar han: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid.” Symeons ord har sedan dess ekat genom kyrkans historia. I pojkens blick såg han allt han behövde se: Messias har kommit.

Där i templet fanns också en kvinna, Hanna, som beskrivs som en som aldrig viker från templet. Tänk att bli omtalad så! Hon tjänade Gud, och i mötet med pojken och hans familj började hon därefter berätta om honom: barnet som befriar.

Symeon och Hanna blir förebilder får oss, dels för att de låter sig ledas till platsen där deras liv och tro djupnar, men också för att de i glädje tar emot Messias. De öppnar sina hjärtan för världens ljus, trots att det kanske inte blev som de tänkte.

”Gud avstod från allt och valde ett mänskligt liv. Ett liv som ditt.”

Sä är det ofta med tron, är min upplevelse, att det inte riktigt går att planera. Guds vägar är inte som våra vägar. Messias hade kunnat komma som en vuxen man eller till och med i en annan tid.

Gud ville bli människa, födas, bäras fram över tempelplatsen, tillhöra en familj och allt det andra. Gud avstod från allt och valde ett mänskligt liv. Ett liv som ditt.

Ja, nog kom tanken till mig senaste gången jag höll i en bebis: att så här liten har också Gud varit. Där i templet fick nog Symeon och Hanna ana ljuset i blicken på barnet, ett ljus som också lyser djupt inom oss.

Vår uppgift är att söka ljuset, i djupet av oss själva, i barnens ögon, i blicken från en främling. Det är spåren av Gud som blev människa.

Läs fler texter om Kyndelsmässodagen.
Läs fler texter av Catharina Carlsson.