Jordens yttersta gräns ligger i Spanien. Galicien, för att vara exakt. Finisterre (jordens ände på latin) ligger ungefär tre-fyra dagars vandring från Santiago de Compostela, och blir för många pilgrimer den naturliga fortsättningen på deras vandring. Där plockade pilgrimerna förr en snäcka, som sedan följde med dem hem som beviset på deras ansträngning och fromhet.
Jag kom aldrig dit när jag vandrade till Santiago de Compostela denna vår. Men nästa gång!
Men visst är det så att vår uppfattning om vad som är jordens ände flyttas, allt eftersom vår kunskap om jorden och universum expanderar. När en av mina favoritförfattare, Mary Doria Russell, ville skriva en roman som avhandlade samma typ av fullständigt främlingskap som de europeiska kolonisatörerna upplevde när de först kom till Latinamerika, var hon tvungen att förlägga handlingen i rymden, i mötet med en utomjordisk kultur, för att det inte längre finns några kulturer på vår planet som är oss européer så främmande som de mesoamerikanska kulturerna var för Columbus och Cortés. I romanen åker Vatikanens sändebud iväg till planeten Rakhat för att, precis som Jesus bjuder lärjungarna att göra, vittna om Jesus till jordens yttersta gräns. Boken heter The Sparrow och rekommenderas varmt; den är vackert skriven, sorglig, rolig, hemsk och väldigt tankeväckande.
Vilken är då den gräns som jag ska gå till för att vittna? Våra yttersta gränser ser säkert olika ut. Pilgrimsleden till Santiago de Compostela och Finisterre är fylld av färgglatt klädda vandrare med kolstålsstavar och snabbtorkande kepsar, men jag såg inte många biblar.
De flesta av oss, troligtvis alla, kommer att dö utan att ha mött en enda utomjording. Så vilken är den gräns till vilken Jesus kallar mig att gå? Kanske är det så att gränserna inte handlar särskilt mycket om geografi, utan snarare om relation. Och tänk om den gränsen som jag kallas att gå till, eller kanske till och med korsa, är gränsen som ligger i mig.
Tänk om vi alla, bara för en enda vecka, tog ett stort kliv utanför våra komfortzoner. Tänk om jag bjöd med min granne på gudstjänst. Tänk om jag satte mig ner bredvid dem romska tiggerskan och pratade om hennes liv. Tänk om jag deltog i en manifestation. Tänk om jag bad högt. Tänk om.
Tänk om det är gränserna som Jesus talar om? Inte nödvändigtvis de hårdnande nationella gränser vi ser runt omkring oss, utan de som vi bygger mellan oss som människor. Tänk om Jakob hatade att prata med främlingar, men ändå kallades av Jesus att sprida evangeliet. Tänk om Petrus avskydde folksamlingar, och ändå predikade på pingsten så att 3000 döptes. Tänk om Maria från Magdala visste att hon skulle bli misstrodd, och ändå gick hon med budet om uppståndelsen till lärjungarna. Tänk om. Tänk om det är så att vi är kallade att göra det vi behöver göra, och inte bara det vi är bekväma med att göra.
Det är dags att ta den kraft Gud ger oss och gå till den yttersta gränsen. Det finns folk som väntar på oss.
Lämna ett svar