Vi drev Bed and Breakfast i ett hus med 17 rum. Många rum var det – att hålla reda på, att städa… och var hade vi lagt vad? Rummen var alla olika, tapeter och möbler från skilda tider. En del gäster ville ha ett rum på nedre botten, för dom kunde inte gå i trappor. Andra ville ha på övervåningen, nära badrummet, eller med utsikt över fältet och skogsbrynet bakom. Och en del ville prompt ha rummet med medaljongtaperna.
”I min Faders hus finns många rum” säger Jesus. Jag tror att Guds hus är ett sånt där gammalt hus där rummen bär spår av olika tider och epoker, där alla rum ser olika ut och är präglade av olika traditioner. Att Gud är vårt ursprung och vårt mål behöver ju inte betyda att vi alla längtar till en och samma sak; att det som är min längtan nödvändigtvis också är din längtan.
Teologer har formulerat det olika i olika tider. Luther längtade efter ett rum där han kunde vila från allt arbete. Origenes längtade efter ett rum där precis alla skulle få plats till slut. Irenaeus längtade ett rum där spegeln på väggen ovanför tvättfatet visade Kristi ansikte. Och Augustinus, ja han längtade att finna Gud i sitt inre rum.
Så vad är nu min djupaste längtan? Vad är mitt djupaste behov som bara kan bli tillfredsställt hos Gud? Och hur ser det rum ut där jag vågar slappna av och klä av mig mina masker, det rum där jag vågar vara nära Gud?
Det finns de som gärna vill att Guds hus är mer som en institutionsbyggnad, där alla rum är likadana. Det blir enkelt då, för de som vill ha kontroll. Det blir enkelt för de som skall städa. Och det har ju tyvärr hänt i kyrkans historia att någon funnit just sitt rum och i stor iver trott att alla rum måste se ut just så, annars är det inte ett rum i Guds hus.
Men tänk vilken glädje det blir när vi upptäcker att alla rum är och får vara olika! När vi upptäcker att grunden, Jesus Kristus, är den samma, djupt där under, stadig och stabil. Och taket, Guds kärlek och barmhärtighet, välver sig så högt där ovan att det kan ge skydd åt alla. Tänk vilken glädje, när vi kan bjuda in varandra i våra olika rum och se hur vi har det och lära känna varandra, utan att riskera att behöva bli påprackade varandras stil och smak, men där jag däremot kanske kan våga vara så modig och öppen att jag låter mig inspireras och lånar ett och annat inredningstips av grannen. Kanske till och med från rummet där uppe på tredje våningen, längst bort i korridoren, ni vet. Det där rummet som det doftar lite märkligt ur när man går förbi, och som det strömmar så konstig musik ur. Det där rummet som en del undrar om det verkligen kan höra till Guds hus.
Och så tror jag att huset har en stor matsal också, precis som vi hade på Gunnerudsgården, ja för vårt hus hette så. En stor matsal som rymmer alla, och ett rymligt, ångande och doftande kök.
…och ledda av dofterna och det gemytliga småpratandet som bara uppstår när människor trivs och slappnar av i varandras sällskap, hittar alla husets invånare Vägen dit och delar gemenskapen.
Lämna ett svar