Han satt där i kyrkbänken en söndag med en trollstav i sin hand.
Högmässan skulle strax börja. Han var kanske en 6-7 år och var där med sin mamma och mormor och morfar. Jag gick ner till honom i bänken och vi pratade lite innan mässan började om trollformler och varifrån de kom; ”Hokus-pokus-filiokus” är ju ord som antagligen är hämtade från den latinska mässan.
När Harry Potter går första året på Hogwards trolldomsskola och de skall öva trollformler, är det inte bara noga med orden utan också med rätt handlag; ”Wingardium leviosa” och så en knyck. Efter mycket övande lyckas… de flesta.
Att uttala orden rätt eller att ha rätt handlag; Vilket är egentligen viktigast?
I söndagens evangelium berättar Jesus en kort berättelse om två pojkar som blir ombedda av sin far att göra nått, typ; ”Kan du plocka ur diskmaskinen?” De reagerar som vilka tonåringar som helst; Den ene säger ”Javisst pappa, sure!” men gör det inte. Den andra säger ”Men ååååh! Neeeej! Orkaa! Jag gjorde det ju förra veckan…” men gör det sen ändå. Och Jesus frågar efteråt vem som gjorde faderns vilja.
Det kan tycks självklart.
Ändå luras vi så ofta av orden. Den som äger de rätta orden, den som säger de rätta sakerna, den får uppskattning och når framgång.
Vi lever i en kyrka och i ett samhälle som varit och är präglat av orden. Att säga och skriva rätt saker räknas ofta högre än att göra. I kyrkan skulle man länge kunna katekesen och än idag får jag höra kommentarer som, ”Nog är det väl konstigt att konfirmanderna inte kan trosbekännelsen och tio Guds bud utantill längre!” Och i medievärlden idag är det viktigast att säga rätt saker, smarta och briljanta formuleringar, ”oneliners” eller att kunna ”name-droppa” alla de rätta namnen, osv.
Men ord som bara är ord
är bara vibrationer i luft
eller bläck på ett papper.
Undret och förvandlingen,
handlingen,
uteblir.
I kristen tradition säger vi att ordet blev kött. Inkarnation kallas det på kyrkiska; Gud blev människa. I Jesus Kristus är det synligt för oss hur Guds Ord kan ta konkret gestalt. Men det stannar inte där. Det är inte meningen att Jesus skall vara den enda inkarnationen av Guds ord i evighet eller att Maria skulle vara den enda som både sa ”ja” och gjorde därefter. Vi är alla fortsättningen. Du och jag. Hela livet är som ett äventyr på Hogwarts där vi får öva oss i att ord och handling skall bli ett. Utan det funkar det inte. Utan det blir inte Guds rike verkligt.
Men skulle det vara så nån gång, att orden fattas, att någon inte kan de rätta fraserna eller kan den kyrkiska grammatiken, så verkar på Jesus som att det räcker med handlingen…
Att säga ”jag älskar dej” utan det rätta handlaget, utan blicken och leendet, utan livet som hänger ihop med orden; det blir bara falskt. Men att i handlag, blick, leende och omfamning – men utan ord – uttrycka; ”Jag älskar dej”, det kan även ett barn förstå…
ett barn som kanske sitter där en söndag, i en kyrkbänk,
med en trollstav i sin hand
och längtar
…efter att ord skall bli verklighet.
Lämna ett svar