”Vet du, det är många gånger just DEN frågan som tar längst tid nuförtiden. Det kan ta en halvtimme att prata om…” Vi stod på trappan utanför kapellet efter en begravning och pratade, jag och en stadens begravningsentreprenörer. Vi talade om tiden, tiden för begravningen. Att hitta en tid för begravning som passar alla. Det är som vi inte riktigt har tid för döden längre. Och det är också allt fler som begravs utan någon gudstjänst, utan ceremoni, utan samling.
Döden passar helt enkelt inte in i livspusslet.
Nu gör ju döden nästan aldrig det. Tvärtom kanske det är just det som kännetecknar döden mer än något annat; att den tar bort en viktig bit ur själva livspusslet. Plötsligt är där ett tomrum. Mitt i livet.
I texterna på söndag möter vi två kvinnor som mist sina barn. Döden har slitit bort en viktig, kanske den allra viktigaste biten. Pusslet som skulle visa bilden av hur livet egentligen skulle se ut visar nu bara ett tomrum. Ett stort, gapande tomrum.
Och tomrum passar inte in – inte i almanackor, inte i semesterplaner eller jobbkonferenser. Men tomrum försvinner heller inte bara för att man låtsas som att dom inte finns.
Kvinnorna i berättelserna sörjer. Och de möter profeten Elia och Jesus i sin sorg.
Att sörja, gråta tillsammans, tacka. Att skrika ut sin ilska och vanmakt, ta avsked, minnas och le. Allt detta kan rymmas i en begravning, en rit som hjälper oss att möta döden, tomrummet. Riten kan också erbjuda en riktning, någon att rikta vår sorg, vår vrede, vår klagan mot… rikta vårt hopp mot.
Kvinnorna i berättelserna får sina barn åter i mötet med gudsmännen. Och Gud vet att jag innerligt önskat och bett att just det skulle få ske ibland när jag fått stå bredvid en sörjande mor eller far vid små barnkistor. Det har inte skett.
Men det rituella mötet med tomrummet orkar ha plats för alla känslor, de som rör otillräcklighet, meningslöshet, vanmakt och också mörkret inom oss själva. Och liksom Jesus i berättelsen rör vid båren där kvinnans döde son ligger kan medlidandets och livets Herre i gudstjänsten få beröra vår smärta.
Ibland kan detta med tiden bli en öppning till liv.
Jag tror ni vet hur det också kan vara: ibland när någon sörjer, vet vi inte riktigt hur vi skall bete oss, och så kanske vi, faktiskt helt mot vår egen vilja och övertygelse, undviker den vi egentligen bara ville krama om. I ritens rum och anslutning till det ges också möjlighet att återknyta band, med livet och med varandra.
Jag sett det: Axlar som sjunker och åter tål beröring och omfamning från en annan. Blickar som åter möts efter att ha fått tvättats och klarnats av tårar. Händer som åter orkar fattar händer på vägen ut från kyrkor och kapell.
Och så kan steget ut från kapellet eller kyrkan ibland samtidigt bli ett första steg på vägen tillbaka in i de levandes land igen.
Lämna ett svar