Tredje söndagen i advent, 11 december
Just nu befinner sig många barn i Malmö i en mycket utsatt situation. Familjer har ryckts upp från bostäder och skola och tvingas ut i total otrygghet och ovisshet. Johannes döparen drog sig aldrig för att vara obekväm eller stå upp mot maktvarare. Vad skulle han ha gjort i den här situationen?
Jag kan inte komma ifrån en barnslig tanke som jag haft de senaste dagarna, eller är det kanske inte en barnslig tanke. Det handlar om vad som hänt om Johannes döparen skulle gått omkring i Malmö just nu.
Gränspolisen i södra Sverige har satt igång en intensiv jakt på de papperslösa. Polisen har begärt ut adressuppgifter på de papperslösa familjer som fått stöd från socialtjänsten och socialtjänsten har lämnat ut uppgifterna. Plötsligt har en stor grupp människor som levt i någon slags trygghet med bostäder, skola och försörjningsstöd ryckts upp i total otrygghet och ovisshet.
Familjer som fram till för en vecka sedan levt ett någorlunda normalt liv blir nu tvingade till ett liv med ständiga uppbrott och en mycket osäker framtid. Barn som under flera år haft laglig rätt att gå i skolan vågar nu inte gå dit på grund av rädslan för att polisen ska hämta dem där.
Vad hade Johannes döparen gjort i en sådan här situation? Han som aldrig verkade rädd för att säga ifrån och som inte drog sig för de obekväma orden, varken inför folkmassorna eller makthavarna. Något som också till sist ledde till hans död. Vad hade han gjort? Vilka hade han rutit åt?
Plötsligt har en stor grupp människor som levt i någon slags trygghet med bostäder, skola och försörjningsstöd ryckts upp i total otrygghet och ovisshet.
Hade han åkt upp till Stockholm? Stått utanför riksdagen och skrikit ut sin vrede över de politiska beslut som lett till den här situationen? Eller hade han gått in i det fina polishuset i Malmö och mitt i huset ropat ut att skolor, vårdinrättningar, socialkontor och heliga hus måste ni freda.
Hade han gått in på socialkontoret och läst högt ur barnkonventionen? Eller hade han talat med alla våra biskopar och andra andliga ledare och sagt: ”Nu får ni hjälpa mig. Jag vill inte bara vara en ensam röst i öknen. Nu måste vi göra oss hörda tillsammans” – ”Bana väg för Herren…den Herre som identifierar sig med de utslagna och ständigt lyfter fram barnens perspektiv.”
Eller skulle han komma hem till mig? Skulle jag då fråga ”vad ska vi göra?” Och skulle han då svara på samma sätt idag som då: ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har och den som har bröd skall göra på samma sätt.”
Jag vet inte om det är en barnslig tanke eller ej. Men jag vet att många barn befinner sig i en mycket utsatt situation just nu i min stad. Detta samtidigt som jag om och om igen läser texterna inför söndagen där vi lyfter fram Johannes döparen och hans budskap.
Men mitt i min förtvivlan över situationen finns ett par meningar som blir till någon slags hopp.
Orden i Galaterbrevet: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus”. Och Jesaja ord i evangelietexten: ”Och alla människor ska få se Guds frälsning.”
Detta får bli både bön och hopp om en annan tid och en annan värld, redan här och nu!
Per Kristiansson, präst i Svenska kyrkan i Malmö och samordnare för Svenska kyrkans flyktinghjälp i Malmö
Lämna ett svar