För en del år sedan fick mina barn varsitt paket. Paketen innehöll en fyrkantig sak gjord av någon typ av sand som pressats ihop. Med i paketet fanns också en liten miniatyrspade. Meningen var att man skulle skrapa bort lager efter lager av sanden. Längst inne fanns det en dinosaurie. Barnen fick hålla på en bra stund med att skrapa innan de skymtade dinosaurien. De skrapade och skrapade utan att veta vad de skulle möta under sanden. De tog sig an uppgiften med nyfikenhet.
Jag har ofta tänkt på det där. För mig blev det en bild som jag ofta återkommer till i själavården. Det blev en bild för hur en människa kan behöva skrapa bort lager efter lager av egna och andras pålagda roller, bilder, tankar, föreställningar och förväntningar. Dessa som ibland kan ha dolt vem denna människa egentligen är, som hen behöver skrapa bort för att få syn på sig själv på riktigt. Och ibland kan det ta tid att skrapa bort allt det där. Och det kan vara väldigt läskigt. För att man kanske inte vet vad man hittar där. Vem är jag när allt det där andra skrapats bort?
Och kan jag ens förklara vem jag är? Kommer jag någonsin att kunna göra det? Kanske vågar jag inse att jag aldrig kan förstå? Vi har valv efter valv inom oss, i oändlighet. Kanske kan den insikten också göra mig fri? Om jag inte behöver förstå mig själv så ger det kanske en frihet och en ödmjukhet inför livet, inför mig själv och inför andra?
Kanske handlar allting om kärlek till mig själv och till andra? Vi behöver inte krampaktigt klamra oss fast vid det jag kallar ”egot”. ”Egot” driver oss till att stänga in oss själva i ord som ”måste”, ”borde” och ”skulle”. ”Egot” låser in oss, håller oss fast i rädsla. ”Egot” vill att vi ska bita och slita i oss själva och kanske i andra, så att livsanden tvingas flämta efter liv. Men kärleken gör att vi slipper vårt ”ego”.
Kanske handlar det inte om vår egen strävan utan om att släppa taget och låta Gud andas liv i oss. Att falla i Guds armar. Vi behöver inte bli bättre och bättre på att tro, utan på tillit – att låta oss bäras. Vi har inte kontroll och vi kan inte påverka allting. Vi kan bara våga vara i det som är.
Jag anar att friheten växer när jag tillåter mig att vara mig själv i det som är. Livet är begränsat, och det är som det ska vara. Paradoxalt nog kan det ge mig frihet att acceptera de begränsningar som finns. När jag accepterar mig, så som Gud har skapat mig.
När vi kan se saker som de är och låta oss bäras av Gud så kan vi också se vilka möjligheter vi själva har att kreativt utforska, förändra, påverka och gör val i våra liv. För då låter vi vårt inre leda oss. Då blir vi ledda av kärleken. Våra val kanske inte alltid blir rätt ändå. Men även när vi misslyckas är vi burna av den Gud som aldrig överger.
Lämna ett svar