Jag satt på min vanliga plats i kyrkan och spanade ut över konfirmanderna. Ja, detta var ju när vi fortfarande kunde samla dem till träff i kyrkan. Några fnissade med varandra, någon annan höll på att somna, en annan tittade intensivt i sin psalmbok, en annan hade fäst blicken mot taket.
Min kollega går fram, försiktigt, och frågar om någon av dem har en sedel. Nej, tänkte jag, inte den gamla liknelsen, och blev lite obekväm. En av dem svarade snabbt ja och räckte över en femtiolapp. Oj, tänkte jag, hen hade en sedel, jag minns inte ens när jag hade det sist. Redan där i stunden märkte jag att de flesta fäst blicken på den lilla papperslappen.
Kollegan frågar vad sedeln är värd. 50 kronor, hörde vi från långt bak bland raderna. Med en bestämd rörelse knycklar kollegan ihop sedeln och frågar återigen vad den är värd. 50 kronor, svarar någon lite frågande.
Så stampar kollegan med kraft på den lilla sedeln och frågar sista gången: Vad är den värd? Du förstår kanske vad konfirmanderna försiktigt svarade. Värdet förändrades inte det minsta. Inget som händerna eller fötterna gjorde mot den lilla sedeln påverkade dess värde, inte ens stampandet.
Många av oss börjar eller har redan rundat av julfirandet, kanske blev det ett märkligt firande i år, kanske insåg du vad du verkligen värdesätter. Julen handlar inte om vem som spenderar mest sedlar, vem som lagar bäst mat eller vem som har flest vänner, nej, det är annorlunda med julen.
I julens berättelse får vi höra om hur Gud blir människa, en vacker historia om mod, utsatthet, gemenskap och allt det andra där i Stallet. Gud talar till sitt folk genom ett litet spädbarn där i halmen.
Vi vet inte så mycket om vad som händer med det lilla barnet och hans föräldrar. Vi har några korta nedslag och sen är han trettio år gammal och står inför att döpas av Johannes Döparen i floden. Knappt har krubban lämnat vårt synfält innan Jesus står vuxen i floden beredd att döpas, beredd att påbörja den gärning som var hans uppgift på jorden.
Det är något särskilt med att börja året i floden med Jesus och Johannes. Något som leder mina tankar till den där sedeln, den där kvällen. När Jesus döps ekar Faderns röst över trakten ”Detta är min älskade Son, han är min utvalde”. Jesu dop banar vägen för vårt dop och för dopets löften till dig och mig.
Min kollega behövde inte kalla sedeln för älskad eller utvald, vi som satt där anade. Vi förstod att sedelns värde inte kan förändras och kanske anade några av oss att sedeln är du och jag.
Det händer något där i floden, när rösten ekar över trakten. Guds röst talar till var och en av oss om att världen inte är sig lik. Att Gud har gett oss en ny chans till relation. En ny chans att söka oss till Gud som värdesätter oss långt mer än värdsliga sedlar eller ting.
Gud ser dig när du är tillskrynklad, när du är rädd, när du är trampad på, när du är utsatt, när du är nedslagen. Gud röst ekar ännu: Du är min älskade, du är min utvalde. Du har ett värde som ingen kan ta ifrån dig. Du är min.
Lämna ett svar