Jag berättar om Maria för konfirmanderna, om flickan i Nasaret, som nog inte var äldre än dem. Jag berättar om ängeln som kom med hälsningen från Gud, att Maria kunde välja att bli mamma till Gud själv. ”Hur det känns”, frågar jag ”att tänka på att någon som är lika gammal som ni är kan bli förälder?” Det händer ju också idag, fast det är ganska ovanligt i Sverige. Konfirmanderna ser storögt på mig, och svarar något om att de inte kan föreställa sig det.
Jag kan inte heller föreställa mig det, jag har inga barn och tror att inte någon kan föreställa sig det – innan det händer dem. Jag minns att min mycket äldre kusin, försökte förklara för mig hur det kändes ”det är ju som om du skulle få barn, nu”. Jag hade precis fyllt sjutton och blev lite förskräckt, för jag hade till den dagen trott att alla vuxna visste redan innan vad det var att bli förälder.
Det nya är nytt, även för oss vuxna och vi måste öva, vi måste precis som konfirmanderna. Vi måste våga prova nya saker för att växa, ingenting är gratis.
Sedan berättar jag lite om kvinnans ställning vid tiden när Maria levde, och om hur farligt det kunde vara att bli gravid om man inte var gift. Att ogifta blivande mödrar kunde stenas, dödas. Jag försöker berätta om Marias mod, och om att hon var en människa, utvald av Gud för att bära ett barn, men fortfarande en alldeles vanlig människa som fått ett uppdrag. Hur modig Maria än var, så fanns det säkert tillfällen när hon undrade vad andra skulle tycka, när hon var rädd och när hon inte förstod vad hon var med om. Men hon hade fått ett uppdrag, och Gud var med henne.
Det är där, i kallelsen, som jag oftast möter Maria. Det är där jag kan känna igen något ur mitt eget liv. Gud kallar hela tiden vanliga människor. Maria var också en vanlig människa som fick en kallelse, en uppgift, av Gud.
Jag är övertygad om att var och en av oss har en uppgift, speciellt utvald för oss och våra förmågor. Vi har inte bara en, utan många uppgifter. Den grundläggande kallelsen tror jag är densamma för alla – älska varandra. Eller med ord som vi är mer vana att höra: att behandla andra som du själv vill bli behandlad. Vi är kallade att vara oss själva, att bli de människor som Gud har skapat oss till att vara. Det handlar väldigt mycket om samhörighet.
När Maria fick sitt uppdrag, fick hon också höra om sin släkting, Elisabet – en annan kvinna som hon kunde dela upplevelsen med. Elisabet var också gravid och kunde bli ett sällskap.
Maria vandrar mot Elisabets hus, hon vet att hon behöver någon att prata med. Så blir det för var och en av oss: om vi ska kunna utföra vårt uppdrag, behöver Gud ge oss ett sammanhang som vi kan fungera i. Och det kan vi lita på.
Vi är skapade till Guds avbild, vi är älskade för dem vi är och vi är kallade, precis som Maria var, att låta Guds kärlek strömma ut i världen, genom oss.
Lämna ett svar