Domen och kärleken

”Jag förbrukar fyra jordklot och jag vill inte bli en belastning för samhället.” Den unga mannen tittar på mig och de andra konfirmanderna med oroliga, nästan ångestfyllda ögon.

Det gör ont i mig att höra tonåringens ord. Jag vill dela med honom – och alla oroliga – Jesus egna ord: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila…”.

Efter konfirmandträffen funderar jag på hur ungdomar ofta får ansvar för sådant som inte är deras fel. Hur människor i min medelåldersgeneration säger att de unga kommer att förändra saker och vill lägga det på dem. Men det är vi som har överlämnat det här jordklotet, den här situationen, till dem. Det är vi som ställ den unga generationen inför det här.

Förresten, ”min medelåldersgeneration”, som jag nyss tänkte, det är ju också ett sätt att smita ifrån ansvar. För hur är jag själv då? Alla mina fel jag gjort… Ibland dömer vi andra, ibland dömer vi oss själva. Men hur ska vi förhålla oss till att även Gud ska döma oss? För det är vad den här söndagen ställer oss inför.

Och jag vill vara ärlig: Jag orkar inte en domens dag också mitt i allt. För oj vad mycket skuldkänslor det finns redan i världen, hos unga och hos oss andra. Och vad även jag har gjort massa saker fel, dumma saker, dömt andra och hur ska jag lösa allt som jag inte orkar lösa? Det känns så mörkt och förfärligt att jag inte vet hur jag ska så ut. Det känns så slutgiltigt – slutdomen.

Men så snuddade min tanke vid det lilla ordet ”slut”. Tänk om det finns ett borttappat ord med fyra bokstäver för denna söndag. Tänk om domens dag är domens slutdag? Tänk om domens slutdag är en öppen varm Jesusfamn som vi bara får kasta oss in i. Var och en av oss, utan undantag. Tänk om Jesus tänker kring våra skuldkänslor som jag tänker om konfirmandens skuldkänslor: ”Kom till mig alla ni, som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.”

Kanske finns den famnen här nu också? Famnen att kasta sig in i eller ramla snubblande in i, trött av krav, plikt, trött av att bära? Och när vi vilat en stund kanske Jesus viskar ömt och pekar milt på det som blev fel och det som blev rätt i mitt liv. Milt. Kärleksfullt.