Duger jag?
Desperat försöker jag suga in magen för att få plats i klänningen jag just provar. Blixtlåset knakar betänkligt och tyget smiter åt kring varje valk som för att betona dem. Med en suck försöker jag ta mig ur klädesplagget utan att spräcka några sömmar och hänger tillbaka den på galgen.
Försöker intala mig att jag egentligen inte vill köpa den, men innerst inne vet jag att det är en lögn.
Jag vill verkligen ha den där klänningen! Jag älskar färgen och mönstret och skärningen! Och tyget kändes så mjukt och fint. Så fort jag såg den i affären så blev jag förälskad. Var bara tvungen att prova den. Även om jag innerst inne visste, den var inte för mig. Att enligt samhällets och framförallt klädskaparnas normer så passar jag inte in. Är jag fel.
Hur många gånger har jag inte försökt forma om mig för att passa in. Inte bara min kropp för att försöka passa i kläderna. Utan mig själv, mitt jag.
Hur många gånger har jag inte tonat ner, eller till och med försökt ta bort, delar av min personlighet, mitt jag, bara för att de runt omkring mig, det gäng jag ville bli en del av, den partner som jag trodde älskade, inte tyckte om just den delen av mig. Jag ändrade på saker. Anpassade mig. Försökte säga, inte det jag ville säga, utan det jag trodde de ville höra. Försökte tänka och tycka, inte som jag själv, utan som dem.
Men det blev aldrig bra. För det var ju inte jag. Det var bara något som formats om för att passa in. Passa in i någon annans mall. Först senare såg jag att det jag gjorde var att sakta sudda ut mig själv. Sakta försvann det som var jag.
Men en dag blev jag sedd. Någon såg mig! Inte som den jag ville vara eller försöker vara, utan den som jag är. Det tog tid. Det var inte lätt. Många tårar som fälldes. Många osäkra timmar. Men sakta sakta växte det som är jag fram. Sakta växte känslan av att jag duger, precis som jag är.
Jag är värdefull, precis som jag är.
Jag är älskad och sedd.
Petrus förnekade Jesus. Tre gånger. Ändå så älskar Jesus honom. Låter honom vara med. Ger honom till och med uppgifter, en viktig plats.
Petrus behövde inte göra om sig. Behövde inte dölja sidor hos sig själv. Han fick vara där med all sin impulsivitet, alla sina bestämda, ofta felaktiga, uttalanden. Han var älskad och sedd, precis som den han var.
När vi blir sedda som den vi verkligen är, då vågar vi växa. Då vågar vi också se andra som de är och inte försöka göra om dem eller anpassa dem till vår bild av verkligheten.
Ja, jag vill fortfarande ha den där klänningen. Jag vet att jag borde minska mitt omfång med några centimeter. Att jag enligt samhällets och klädskaparnas normer inte passar in.
Samtidigt så vet jag att det i det stora hela inte spelar så stor roll.
För jag, det som verkligen är mitt jag, är älskad och sedd, precis som den jag är.
Lämna ett svar