I en av söndagens texter i kyrkan får vi vara med när Jesus undervisar. En kort bibeltext, bara fem verser, har fått människor under ett par tusen år att fundera över vad Jesus menar. Det är inte bara i de fem verserna som de undrat.
Strax innan i berättelsen, har Jesu anhöriga ansett honom galen och lagexperterna har anklagat honom för att vara besatt av Satan. Jesus befinner sig i sin hemstad, Nasaret, men det verkar som han har hamnat i den fiktiva danska småstaden Jante. En oskriven lag, jantelagen, visar att det är ingen idé att sticka upp.
Folket i Nasaret säger: ”Är det inte snickarens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? Och bor inte alla hans systrar här hos oss? Varifrån har han då allt detta?”
Jesus blev en stötesten. Hans budskap var radikalt. En kamp för det goda mitt i allt ont, men också att det goda skulle gälla alla i konsten att leva tillsammans.
Jesus befinner sig i ett överfullt hus. Det är många människor som har samlats för att ta del av hans budskap. Hans mor och hans bröder kommer dit och de skickar bud in i huset att de vill träffa honom. Budet når Jesus: ”Din mor och dina bröder är här utanför och söker dig”.
En och annan i folksamlingen höjde säkert på ögonbrynen, någon rynkade kanske pannan, någras hjärnor gick på högvarv när de hör Jesus ställa frågan: ”Vem är min mor och mina bröder?” Mest naturligt kan tyckas att han bara bett familjen komma in.
Jag tror inte att vi får vara med om någon större familjefejd i de här verserna och att Jesus förnekar sin familj. Jesus är i trettioårsåldern så vi kan inte skylla på tonårsrevolt heller och vi hör honom inte säga: ”Jag har ingen familj.”
Det han däremot säger när han ser på dem som sitter runt omkring är: ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.”
Jesus visar på en gemenskap så stark att den kan liknas vid en familj. En gemenskap med kärlek som i en fungerande familj, men med ett mycket avgörande tillägg: Den som gör Guds vilja. Han öppnar upp familjebegreppet. Hans undervisning har ett syfte. Han vill att vi ska lära oss att Guds kärlek inte gäller en liten begränsad grupp. Guds kärlek gäller alla, oavsett nationalitet, oavsett biologiska band eller social status. Alla har rätt till en relation till Gud. Det är mänskligt att förstå att det var enklare att kalla honom galen.
Jag måste erkänna att jag inte kommer långt på en nystartad dag, förrän jag förstår att jag behöver andra. Den sköna vattenstrålen i duschen, som får mig att kicka igång kroppen och känna mig fräscht redo, den har inte jag fixat dit. Kaffet, detta viktiga koppinnehåll som gör något med mitt välbefinnande, nej, jag har inte planterat busken själv eller skördat den.
Under en dag blir listan oändligt lång över små ting som skapar den helhet jag behöver. Så långt är det självklart att vi lever tillsammans. Nu är förstås inte lösningen på alla stora livsfrågor, relationsfrågor, flyktingpolitik och brist på medmänsklighet att jag får min morgondusch och det nybryggda kaffet. Utan lösningen ligger i att verka för att alla människor bjuds in till delaktighet som bygger ihop helheten. Inte bara med dusch och kaffe, även om det räcker långt, utan med de behov som finns bara genom att vi erkänner att vi är människor.
Jag tror att Rut kan hjälpa oss på vägen. Om henne handlar en annan text i kyrkan på söndag. Hon vet vad det handlar om att vara utsatt, invandrare och änka. Rut kanske kan få undervisa oss på söndag. Det finns sätt att leva tillsammans. Det finns en väg att gå. Välkommen till kyrkan. Det kan verka galet, men jag tror det blir en dusch av gudomlighet! Och så kyrkkaffet. Det gör något med vårt välbefinnande.
Ing-Marie Lundberg, stiftskonsulent för teckenspråkig verksamhet i Uppsala stift
Lämna ett svar