Gud försvinner. Du ser honom bokstavligen lämna, inte bara dig, utan hela jorden. Han som du följt, trott på, lämnat allt för, han som du sett dö och uppstå. Han bara försvinner. Han lovar att det kommer en hjälpare, men han ger sig av. Är inte kvar.
Lärjungarna upplevde det – det är det vi firar på Kristi himmelsfärd – och jag har också upplevt det. Kanske du med? Den obegripliga frånvaron av den Gud som vi oftast har en lätt och bra relation med, den Gud som älskar, stöttar, är med.
Lärjungarna reagerar, så står det i Bibeln, med arbetsiver. De kanske är beredda, de kanske har förstått att det måste bli så här. Men jag är inte tvungen att vara så mogen som de. Jag kan stå här med mina frågor och mitt arga varför.
När Gud försvinner är det alltid ett svek. Så känns det i mig, från hjärna till ryggrad, det vibrerar inom mig. Irritation och övergivenhet ligger nära varandra. VARFÖR, GUD? Du vet att jag ska göra något svårt nu. Du vet att jag står inför livsförändringar och annat stort. Varför ska du ge dig av just nu?
Gud svarar inte. Inte så konstigt, han har ju gett sig av.
Suck.
När Jesus höjs upp till himlen, ställs lärjungarna inför uppgiften att bygga kyrkan. Föra ut budskapet. De om någon skulle nog vilja ha kyrkans grundare hos sig, den människa de blivit vän med, den man de följt genom död och liv. Men de vet, det känns i bibeltexten som att de vet, att det går att göra det de måste under de här märkliga förutsättningarna. De vet att Jesus inte är borta, fast han inte är hos dem längre. De har löst det mysterium som är så stort i mitt liv. De vet, fast de inte har bevis. (Eller har de det?)
Kan jag låna den där vissheten? Kan jag försöka hitta en tro så stark att den inte måste kännas hela tiden, utan bara kan levas i ändå? Jag vet ärligt talat inte. Men jag vet, att Hjälparen kommer. Anden.
För Gud vet om oss att vi inte alltid klarar av att jobba på i tomheten. Gud vet att vi behöver känslan av Guds närvaro, precis på samma sätt som vi behöver Guds närvaro. Och Gud vet att människan redan från början är byggd så att hon behöver relation, hon behöver hopp, hon behöver hjälp.
Så vi väntar, vi som saknar Guds närvaro. Vi väntar. Ibland otåligt, ibland lugnt, ibland arbetsamt. Men oftast kanske med en vag känsla av ”Ska det vara så här?” Ofta kanske lite irriterade. Och nästan alltid med känslan av att det vore bra om Gud dök upp, talade om hur det skulle vara, styrde och ställde lite grann.
Och på den känslan svarar Gud: Jag kommer. Jag är nära. Det finns en Hjälpare.
Var inte rädd.
Lämna ett svar