Jag var den töntiga på högstadiet, hon som hängde i kyrkan, tyckte att höga ljud och mycket människor var jobbiga. Jag var lillgammal och ganska rädd för många saker och så fastnade jag i något slags gränsland. Jag var inte riktigt mobbad, men inte heller riktigt med. Det var mig man himlade med ögonen mot, eller fnissade åt när jag sa något typiskt töntigt.
Vi visste det instinktivt på mitt högstadium: vilka som var de coola, de töntiga, de mobbade, de snälla, de farliga och så vidare. Det var som att det stod skrivet i pannan på oss när vi rörde oss runt i skolans korridorer, när vi träffades på träningen eller när vi gick till fritidsgården.
Inget av det här var det jobbigaste, utan det allra jobbigaste var att alla trodde de visste vem jag var. Jag definierades utifrån mina föräldrar och deras roll i lokalsamhället, och efter den rollen jag tilldelats i skolan. Det fanns inte plats för förändring, växt och mognad eller för att jag kanske inte var precis som mina föräldrar trots att jag var deras barn.
Det är märkligt tröstande att 20 år senare läsa den evangelietexten som kommer läsas i kyrkorna på söndag. Det är inte bara vi som är uppvuxna på små orter på 90-talet som bär på erfarenheterna av att andra tror att de vet vilka vi är, baserat på våra föräldrar, syskon och vänner.
Jesus har också erfarenheten av att bli ifrågasatt när han förändras, när han växer in i den han ska vara och det som är hans uppdrag i världen. Människor kan inte se förbi sina bilder av vem han borde vara när hans mamma heter Maria och de känner hans bröder. Det är svårt för oss när människor runt omkring oss växer ur de lådor vi placerat in dem i, ändå händer det hela tiden.
En av de allra största utmaningarna med att leva tillsammans med andra människor är att tillåta dem att växa och förändras. Nästan lika stor är utmaningen att tillåta sig själv att förändras, mogna in i det som är jag och låta det synas, utan rädsla. Hur kände sig Jesus när han, som var känd som snickarens son, stod där inför alla som känt honom som barn? Var han orolig? Var han trygg med att Gud var med honom? Var han ledsen över att människor han känt hela sitt liv inte kunde se vem han hade blivit?
Jag har knappt varit tillbaka i orten jag växte upp sedan jag flyttade därifrån för 16 år sedan. När jag lämnade den lilla orten öppnades plötsligt möjligheterna att utforska vem jag är, bortom alla de roller jag blivit tilldelad och tagit på mig. Vem hade Gud skapat mig till att vara, tillsammans med andra? Jag utforskar det fortfarande, och med det så växer jag och förändras, aldrig ensam, alltid tillsammans med Gud och andra.
Lämna ett svar