Två oväntade sanningar från de vise männen och barnen i Betlehem

Den första oväntade sanningen var något Anette (som står för större delen av det förberedande arbetet) sa. Hon sa: ”Alla vill vara visa män!”

Innan julhelgen brukar min församling bjuda in till den stora julvandringen ”till Betlehem”. Det är många som besöker kyrkan de dagarna och upplever julberättelsen. Som arrangör är det en mycket stor apparat att ordna med all rekvisita och besätta rollerna. En del roller är inte så populära. Att spela Josef är till exempel ganska tråkigt. Det är för all del en hedrande roll men det innebär ju bara att stå hur länge som helst bredvid krubban tillsammans med Maria.

Hon menade förstås att de vise männen var roliga roller som det var lätt att få folk att vilja spela. Man får ju ha roliga kläder och bli bugad för. Själv tyckte jag att det var roligt sagt för att det är så det är för oss allihop. Man vill ju gärna vara någon. Någon som andra lyssnar på. Någon som kan se imponerande ut.

De vise männen i julberättelsen måste haft allt det där hemma. Man kan tycka att de hade allt vi brukar sträva efter. Rikedom, makt och prestige.

Och ändå gav de sig iväg för att söka efter något annat. Det var tydligen inte visdom eller makt eller rikedom som var svaret på deras sökande trots allt? De sökte någon att buga inför. Någon som var större än de själva och som var värd att tjäna. Som de kunde tillägna sina gåvor. Det får vara en tankeställare för dig och mig för jag tror det är samma för oss? Vad ska jag använda det jag kan och det jag har till? Vad tror jag på? Nog måste det finnas något större än mig själv att tjäna?

Den andra oväntade sanningen stod ett barn för. Jag följde med Anette för att besöka några förskolebarn och bjuda in dem till julvandringen. På förskolan fanns det flera barn som spelat Jesusbarn tidigare år och många hade nog hört talas om att vi skulle komma på besök. Vi fick höra att ett barn hade sagt:

”De kommer från Betlehem. Jag har hört att det ska födas ett barn. Undrar om han ska börja på vår förskola?”

Det är roligt och det är sant. Det är nämligen just det som är poängen med Jesus födelse i krubban i Betlehem. Att han blir en av oss. Förskolor fanns kanske inte i Nasaret kring år 0 men någon hade faktiskt Jesus som lekkamrat. Någon hade honom som granne. I Jesajas uråldriga profetia får vi höra om barnet med namnet ”Immanuel”, ”Gud med oss”. Vi får vända oss till Jesus och tro att han vet hur vi har det. Gud blev liten för att vara med oss.

Jag får erkänna att jag också är en sådan som gärna vill vara en vis man. I verkligheten är det förstås si och så med det många gånger så jag får hålla fast vid det andra istället. Om barnet som kommit till oss. Så får vi vara tacksamma för julens budskap. Att vi faktiskt inte måste bli större än vi är. Gud har kommit nära alla som är små. Det får vara tillräcklig vishet för oss att välkomna honom.