Ibland träffar jag på människor som tror att det här med tron och det kristna livet är lite som att gå till en läkare med ett problem som sedan löses med hjälp av en dos medicin. Ensamheten – borta! Rädslan – puts väck! Allt löser sig bara man har fått en dos Jesus.
Men jag har en gnagande misstanke om att tro och det kristna livet är mer som sjukgymnastik. Man kommer till sjukgymnasten, och hen ser (förhoppningsvis) på helheten av ens muskler och senor, frågar lite om hur man lever sitt liv (och man friserar timmarna i soffan lite, avrundar liksom lite nedåt), och så går man därifrån och har precis lika ont som innan, men någon har lyssnat på en, man har ett fint rehabprogram i handen och en försäkran om att om man bara följer det och gör de väldigt oglamorösa övningarna varje dag så kommer det så småningom, förhoppningsvis, resultera i mindre smärta och ett helare liv.
Men det är ju så tråkigt.
Och det är så tungt.
Och det finns inga garantier.
Ingen ser på när man ligger på mattan hemma och lyfter knät än si och än så.
Ingen applåderar när man stretchar sin vad med hjälp av källartrappan.
Det tar jättelång tid.
Och värst av allt – ingen skäller på en när man missar en dag, eller vecka, eller månad av övningar. Det drabbar ingen annan än en själv.
När jag besökte den italienska staden Lucca i somras gick jag in i en kyrka där relikerna av det lokala helgonet Sankta Zita fanns. Det var någonting med det där kapellet, någon slags stillhet. Jag var tvungen att kolla upp vem Zita var, och fann att hon hade varit en av tjänstefolket i en viktig familj i staden. Hon hade varit oerhört from, och ägnade sin fritid åt att hjälpa människor. Men det var framförallt en mening i beskrivningen som fångade mig: Zita var en ordinär människa som gjorde ordinära saker extraordinärt väl.
En vanlig människa blev ett helgon för att hon gjorde det hon var satt till att göra, alla de vanliga uppgifterna i ett hushåll, och de vanliga hjälpinsatserna som bra människor gör för andra, men hon gjorde det med hela sitt hjärta.
Det är tro när den utövas som sjukgymnastik. Inga stora åthävor, utan små rörelser, men hela tiden i riktning mot Jesus.
Vi frestas att välja det som syns och hörs, det som får mest beröm, det som ger oss inflytande eller beundran, men Sankta Zita, och Jesus, utmanar oss att välja bort det där.
Att hålla emot de snabba genvägarnas tro, det är det som dyker upp i mitt huvud nu när fastan börjar. Under den här tiden vill jag tänka på min tro, och mitt kristna liv, som ett präglat av uthållighet och små rörelser i riktning mot Jesus, snarare än ett liv som en gång för alla har funnit sin form. Den här fastan är Sankta Zita min förebild. Jag vill hålla fast vid mitt övningsschema, alla de böner och gudstjänster och möten med människor som utgör trons sjukgymnastik, och lita på att en dag, kanske långt borta, kommer smärtan och ensamheten och rädslan vara över. Även om min tro någon gång svalnar. Även om det ibland känns meningslöst. Även om de små övningarna inte ger resultat på väldigt länge. För till skillnad från sjukgymnastiken beror inte trons liv bara på mig, utan mest på Gud, och jag vet att Gud inte ger upp på mig trots att jag missar en övning, en gudstjänst, eller två.
Lämna ett svar