Det mest kraftfulla kan vara det som först inte verkar vara något att räkna. Så är det med det frö som är vår tro: i mörkret gror det, och vi märker det inte förrän vi en dag ser något grönt sticka upp ur orden. Det skriver Emelie Ekelund, präst.
Hemma hos mig ar fönstren fyllda av liv. Här trängs olika palettblad med pelargoner, monsteror, fredskallor och växter jag inte ens vet namnet på. Jag är inte världens bästa växtägare. Ibland glömmer jag att vattna och ger dem alldeles för lite näring. Ändà fortsätter de växa. Jag har inte odlat nägot från frö sedan jag var barn. Nu fär jag plantor och tar sticklingar som jag sätter i jord. För det mesta fortsätter skotten att leva, sätter rötter och växer till sig.
”Som barn undrade jag när det växte”
Det ger inte riktigt samma tillfredsställelse som att så ett frö. Jag minns hur jag som barn planterade ett frö i en plastmugg och sedan väntade jag. Varje dag när jag vaknade tittade jag efter om nägot kommit upp än och så en dag var det plötsligt där. Jag kan fortfarande inte förstå hur nägot grönt och levande och centimeterhögt kan komma ur det mörka svarta över en dag, eller mindre. Som barn undrade jag när det växte, för jag såg det aldrig, men nästa gång jag kom tillbaka fanns det nagra centimeter till på plantan. Jag gjorde mig ett eget lite trädgardsland en sommar, där jag sådde och vattnade. Jag såg hur rädisornas blast växte och till slut kunde jag skörda. Det lilla, lilla som jag satte låg nu i min hand, det gick att äta – och jag hade gjort det möjligt genom min omsorg.
Samma fascination drabbar mig varje år när varen längsamt kommer tillbaka, det är som om livet ligger i rötterna och bara väntar på att få börja leva, låta saven stiga i träden, blommorna blomma och knopparna slå ut. Det är osynligt ända tills det inte är osynligt länge, och det kan verka som om det kommer från ingenstans, trots att det funnits där hela tiden och bara väntat på rätt tillfälle. I fröet som är så litet och i trädets kala grenar finns hela livet, eller atminstone potentialen till hela livet. Ibland går det sönder, bland räcker inte all den där potentialen till, men det finns där.
Samma sak med tron som med frön som gror
Med tron tänker jag att det är samma sak. Den kan vara liten som ett frö, men inom sig bär den hela livet. Den kan se död ut, som den kala grenen pa vintern, men en dag, när vi minst anar det sà är det trons kala gren som bär oss genom livets svåraste dagar. Ur det allra minsta vi planterar kan stora träd växa. Jesus själv pratade ofta om senapskornet som en bild av Guds rike. Det lilla och obetydliga kan innehalla något stort och oväntat, det kan växa upp och med sin stora krona sträcka sig mot solen och låta fåglarna bygga bo där.
Det är inte det största som är det mest kraftfulla, inte när det gäller tron. Det mest kraftfulla kan vara det som känns obetydligt, det som känns oviktigt, det som inte verkar vara något att räkna med. Med jord, vatten och näring, med omsorg, kan det frö som är var tro också planteras. Det frö som är vår tro kanske inte ser sa mycket ut för världen, men i mörkret gror det, och vi märker det inte, förrän vi plötsligt en dag ser något grönt sticka upp ur jorden.
Du förstår kanske inte hur det kom dit, men sanningen är att det alltid har funnits där, djupt inom dig.
Emmelie Ekelund, präst
Lämna ett svar