Jag har precis lämnat ett härligt konfirmandläger. Före lägret talade vi om att deras mobiltelefoner skulle läggas undan i ett kassaskåp. Det grymtades i leden, men man gick med på det.
Efter tre veckors intensivt liv i konfirmandgruppen fick de tillbaka sina telefoner. Vi hade precis haft vår sista kramrunda och nu var det adjö på riktigt. Det sista som hände efter kramrundan var att få tillbaka det man först hade lämnat ifrån sig: mobiltelefonen.
”Har ni längtat efter dem?”, frågade jag. ”Nej”, sa flera. ”Inte alls.”
Under intensiva lägerveckor blir livet på riktigt. Man lever i nära relationer dygnet runt. Man ser varandra först av allting på morgonen och är de sista man säger god natt till på kvällen. Man lever bokstavligen på varandra. Man tränas dagligen i att visa hänsyn, omsorg och att ta ansvar för varandra. Detta upplevs som något uppfriskande. Det är att stå nära livet självt. Här blir frågor om kärlek, svek, sorg, hopp och förlåtelse verklighet. Man upplever att man lever på riktigt.
Att leva nära, nära andra människor och nära Gud, vittnade många om som något stort och omvälvande. Det hade man inte gjort i denna omfattning tidigare.
Mobiltelefonen stod sig slätt jämfört med detta. Det var inte ens intressant att få tillbaka dem. De blev mer som att få tillbaka en leksak än att få tillbaka något som är värdefullt.
Söndagen talar om klarsyn, om andligt klarsyn. För klarsyn behövs referenser, riktmärken i livet. Riktmärken som berättar vad som är värdefullt på riktigt. Ett konfirmandläger kan vara ett riktmärke livet som hjälper mig att förstå vad som är på värdefullt och vad som är helt ointressant.
Allt är inte lika viktigt, allt är inte lika intressant. Vi behöver inte omfatta allt. Vi får välja i våra liv. Sök det friska, sa en av lägrets gäster, till oss. Kanske det är en hemlighet, att i valen söka det friska.
Trädet känns igen på dess frukt, talar evangelietexten om. Ett gott träd bär bra frukt, ett uselt träd ger dålig frukt. Sök det friska, sök det som ger liv. Undvik som bryter ned livet. Lev i nära relationer, med varandra och med Gud. Det bygger upp livet. Upplev det omvälvande i att stå nära livet självt. Låt det bli referenspunkter i livet och följ i den riktning de pekar.
Lägret är över, men minnena finns kvar. Bilder av glada ungdomar vid en lägergård. Livet i nära relationer, med varandra och med Gud, finns kvar. Det går att leva så inte bara på en lägergård utan i vardagen.
Det är egentligen inte svårare än något annat. Livet finns därute.
Fredrik Olofsson
stiftsadjunkt, internationella frågor, Linköpings stift.
Lämna ett svar