Till innehåll på sidan
Magdalena Wernefeldt

Där människor osäkert kikar in

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Stackars kvinna, tänker du och jag. Ödmjukt söka upp Jesus och så avvisas på ett så bryskt sätt. Stackars vaddå, tänker lärjungarna. Stackars vaddå?Hon och hennes folk står ungefär så långt bort från vårt folk och våra värderingar som man bara kan göra.

Tiden är kort, Jesus är omsvärmad, nedtrampad, uppslukad av horder av människor ur hans eget folk – av folk av hans egen tro – som ber och bönar efter hjälp. Redan bland dem allra närmaste är det ju nästintill omöjligt att sålla och prioritera.  Och så går en kananeisk kvinna och gapar en i hasorna – stick!

Men hon hänger i, ger inte upp, håller sig kvar. Kämpar på i brinnande övertygelse och tro. Hon gör som så många andra. Så gör hon det veckans bibeltexter handlar om. Hon kämpar trons kamp. Kämpar för sin tro, kämpar med sin tro, lever med en tro inställd på kamp.

Trons kamp – jag ser den i Jesu närhet. Lärjungarna gör den synlig. Försvinn, lämna honom i fred, han behöver tid för sig själv, manar de när människor pockar på Jesu uppmärksamhet.

Visst – de vill bara Jesus väl – han bara kan inte orka allt alla människor begär av honom. Men lite säger de vad de säger, för att de helst av allt vill ha honom för sig själva. Vi är trots allt hans utvalda säger de. Jesus har särskilt valt oss att ingå i hans inre krets så om någon ska få chans att lyssna till honom så är det väl vi…

Och så drar de ett skyddande staket runt Jesus och sätter upp en mental skylt med orden; privat område – överträdelse beivras enligt Mose lag – på grinden.

Trons kamp – kampen för att få ha trons källa, Jesus, för sig själv – på sina villkor – om det handlar också den här veckan.

Och jag tänker; trons kamp – vad gör den med mig? Delar jag frimodigt min tro med andra, lyssnar jag med allvar och inlevelse till andras vittnesbörd om sin tro? Målar jag upp min egen bild av vem Jesus är och blundar för sådant som är sant om honom, men som inte passar in i den bilden? Gör jag honom söt och rar, politisk och tvärsäker, ofelbar – till något annat än Gud och människa.

Är jag en sådan i församlingen att jag hjälper andra in över trons och gemenskapens tröskel eller reser jag osynliga murar av kyla och obegriplighet som gör att den tillfällige pilgrimen känner sig utanför? Gör jag det kämpigt för andra att möta Jesus – är det sådan trons kamp ser ut för mig? Har jag begripit att jag ju faktisk sitter i dörrhålet?

Att vara nära Jesus är att vara nära dem som dras till honom – oavsett vilka de är.

Den kristna kyrkan är ju ingen åsiktsgemenskap – den är en gudstjänstgemenskap – ingen klubb för dem som tycker lika utan en samling människor som tillsammans vänder blicken åt det håll varifrån Jesus kommer oss till mötes. Som han kommer oss till mötes.

Vi har inte valt dem vi står med (hade vi det hade, grymma tanke, kanske en och annan valts bort). Nej, att leva med Jesus är att leva i korsdrag – att liksom sitta vid den dörr som ständigt välkomnar nya människor. Som hela tiden slås upp på vid gavel, en dörr som människor osäkert kikar in igenom, gläntar på, smyger in igenom så att du och jag som sitter där oupphörligen möts av nya ansikten som tittar in och trevande frågar; Ursäkta att jag stör, jag hör kanske inte hemma här men jag bara undrar ändå…är det här möjligen livslyckans väg, livsmeningens väg, livshoppets väg?

Att sitta i dörrhålet, vara en missionär, är stökigt och dragit – är liksom aldrig riktigt lugnt. Men vad gör det, det är ju där Jesus är, där sökaren är. Där trons kamp äger rum.

Ge dig av, manar lärjungarna och Jesus åt den kananeiska kvinnan. Och hon svarar: Herre, hjälp mig, inte för den jag är utan för den du är Herre. För att du kan. Hjälp mig…

Och…plötsligt, i det ögonblicket, ser Jesus henne. Ser hennes tro. Inte för den hon är utan för det hon är – en kämpande troende människa.

I mitten av 1930-talet var prästen, sedermera domprosten i Strängnäs Elis Malmeström kyrkoherde i Norra Råda i Karlstads stift. Plötsligt en dag blir hans hustru svårt sjuk, och dör, bara 37 år ung. Där står Elis ensam med fem små barn. Insvept i sorgens mörker skriver han en dikt, en sorgedikt, som många år senare blir till en psalm många känner och älskar.

Den psalmen kunde varit den kaneiska kvinnans psalm, kan vara din och min psalm. Den psalmen är den kämpande trons psalm – sången från den som bedjande vädjar till Jesus om hjälp.

Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart.
Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig.  

Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som sker.
Där jag bäst behöver dig är du allra närmast mig.  

Och om jag ej mer förmår gå i tro den väg du går
led mig vid din fasta hand steg för steg mot livets land.  

När min tanke, tvivelstrött, obetvingligt motstånd mött
och ej mera mäktar strid – inneslut den i din frid.  

All din nåd är öppen famn och ditt namn en ljuvlig hamn.
Vad du vill är helighet men du är barmhärtighet.  

Vad du vill Herre är helhet, sanning, ärlighet – helighet. Och här kommer jag till dig – tomhänt   Men så vänder du om, ser dig och mig för den vi är med vår tro och vårt tvivel, fattar vår utsträckta hand och säger: Du stackars människobarn, din tro är stark, det skall bli som du vill. Ty den nåd och kärlek du söker är…jag.

Amen

Johan Dalman
Domprost i Strängnäs

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.