För några år sedan hörde jag en intervju med skådespelaren Stellan Skarsgård. Jag minns inte vad den handlade om och kan inte ordagrant återge vad som sades, men andemeningen i en fråga och ett svar har fastnat i mig.
– Vad är du rädd för Stellan Skarsgård? frågar journalisten.
– …Det är nog mest att jag en dag ska bli avslöjad. Att man plötsligt genomskådar mig. Tänk om någon plötsligt kommer på att jag inte kan detta med skådespeleri utan att jag bara håller på för att det är så roligt …Dagen då det avslöjas skrämmer mig …
Visst kan vi känna igen oss i den rädsla som Stellan beskriver. Att inte duga, att inte platsa, att inte räcka till. Att en dag så kommer vi att stå där helt nakna inför allas blickar – precis som kejsaren med sina nya kläder…
Skönt att veta att vi inte är ensamma om den känslan. Frågetecknen kring vår egen förmåga är gemensamt för oss människor. Jag har varit präst i 23 år. Det har blivit många samtal, mycket själavård. Är det något som genomsyrar dessa samtal så är det just känslan av att inte räcka till. Många tror att de inte platsar.
Detta gäller många människors relation till tro och kyrka också. Så klart. Människor har hur många invändningar och frågetecken som helst när det gäller tron. De kan formuleras på olika sätt. Men det som oftast ligger i botten är just känslan av att inte platsa. Man menar sig inte hålla måttet.
Evangelium för oss människor blir då just detta: Du duger!
Låt oss komma ihåg: Dogmer om tro och kyrka är inte Guds utan konstruerade av oss människor. Oftast har de kommit till med goda avsikter. Som en hjälp att försöka förstå, sortera och få så mycket ordning det bara går i detta liv som är så oberäkneligt.
Goda teologer och de som gått före oss på trons väg, har velat bygga system och modeller för att hjälpa sina medmänniskor. Så ska vi nog se dogmer och olika trossatser – som en hjälp att förstå och hantera tron, omvärlden och samtiden.
Men jag är ganska säker på att dogmerna, trossatserna, inte nämnvärt hjälper oss att förstå så särskilt mycket mer av tillvaron. Tro begränsas inte och avgörs inte av dogmer, teorier, ramverk.
Kristen tro är i grunden något helt annat.
I dagens evangelium möter vi en officer som har en sjuk tjänare. Han är förlamad och lider av svåra plågor. Officeren kommer till Jesus och ber om hjälp. Han vet att han är en hedning – och han vet att det är omöjligt för en jude, som Jesus, att besöka hans hem – ”gå in under hans tak”. Sådan såg den dåtida traditionen ut.
Officeren vet inget om dogmer och religiösa ordningar. Han vet bara att en människa lider och behöver hjälp. Han tror att Jesus kan hjälpa och säger till Jesus: ”Säg bara ett ord så blir pojken frisk!”
Jesus bejakar omedelbart detta och han lyfter fram officeren som ett föredöme. ”Gå. Du trodde och det skall ske”, och i det ögonblicket blev pojken frisk, står det i texten.
Visst kan denna text vara befriande för oss. Vi är ju så fullmatade med att tro handlar om dogmer. Av detta möte mellan officeren och Jesus får vi lära oss något annat om tro. Officeren visar att tro först och främst inte handlar om att tro på – utan att tro handlar om närhet och förtroende. Tro är inte teori. Kanske kan man säga att den tro som kommer till uttryck i denna berättelse stavas: tillit.
Vi har inte svar på allt – det är okej. Vi behöver inte omfatta alla dogmer och trossystem för att kalla oss kristna och leva nära Gud – Det är okej ändå! Tro handlar inte om att ha en hjärna som är bra på att sortera i olika fack – tro handlar mer om att i vårt hjärta räkna med Gud. Det är ett förhållningssätt till tro och liv som kan vara mycket befriande.
Vi kan lita på att Gud är lika aktiv idag som genom historien. Guds handlande i förhållande till sina barn slutar inte med att Gud bryr sig om en officer och hans tjänare för några tusen år sedan. Gud är verksam nu! Vi kan lära oss mycket av de människor som levt före oss – det vi kallar traditionen – men vi får inte därmed upphöra att lyssna till Guds tilltal nu – i vår verklighet! I mitt eget liv.
Basen, styrkan och stadgan i kristen tro är inte att hitta eviga sanningar och dogmer att hänga upp livet på. Utan återigen – det handlar om tillit.
Vi människor är obotliga i vår iver att mäta, jämföra och konkurera. Denna snålhet inför varandra tar vi också med oss in i trons liv. Vi tenderar att mäta en människors tro efter vad hon fyllt den med. Vi tenderar att tro ju fler trossatser, ju mäktigare dogmatisk överbyggnad, ju fler kyrkobesök, ju högre moral och så vidare är en måttstock för tro.
Detta är mycket mänskligt – men inte mindre tokigt för det.
Den romerska officerens tro innehöll ingenting. I alla fall inga dogmer och trosbekännelser. Men hans liv var som en öppen dörr. Han var öppen och släppte in Jesus. Det fanns fortfarande plats kvar för Jesus i officeren och hans liv.
Vi är kanske ofta ”klara”. Färdiga med vad vi tror, klara med vem vi är, klara med vad vi tycker. Detta att vara överdrivet ”färdig” och ”klar” kan täppa till livet själv – och kan få som konsekvens att Jesus inte får rum i vårt liv – det är helt enkelt för klart. Alla rummen är redan fyllda. Men i officerens hjärta fanns det rum.
Det där kan vara en befrielse för oss som är allt för prestationsinriktade. Jesus är inte intresserad av att kolla vår troshistoria. Jesus frågar inte efter vad vi gjort utan efter vad han får göra för oss – med oss och genom oss. Summa summarum: Jesus fordrar varken prestationer eller en genomtänkt lära – utan vad han drömmer om är att möta hos oss människor är öppenhet. Det är tro för Jesus. Öppenhet och tillit.
Mats Hermansson,
domprost i Visby
Lämna ett svar