Till innehåll på sidan
Magdalena Wernefeldt

Orkar inte alltid vara medmänniska – 1 september

15430f4f-d1d3-461b-89b7-990a0f00257f

Jag hade en släkting som krävde att man skulle hälsa på så ofta man hade vägarna förbi. Så krävande var hon, att vi var flera som åkte omvägar just för att inte ha ”vägarna förbi”. Och så fort man hade varit på besök frågade hon när man skulle komma tillbaka. Och varje gång man tog en omväg fick man dåligt samvete för att man undvek henne. Det var som det inte hjälpte att ta den där omvägen, för det var lika energikrävande att drabbas av dåligt samvete och funderingar över varför jag inte kunde ta mig tid att glädja en människa som hade det så mycket svårare och som var så mycket mer ensam än jag.

Kanske är det den här komfortzonen Gud vill tvinga oss ut ur. Att vara medmänniska för dem Gud sänder oss till, för dem som ber om vår hjälp, inte dem som vi själva väljer att hjälpa och på tider och sätt som passar oss själva.

Självklart måste man kunna sätta gränser och inte göra sig till ett offer. Men jag tror Gud vill att vi skall försöka se världen och dess behov ur Guds egen synvinkel. För med Guds perspektiv kommer också en annan sorts glädje. En glädje och vilja att göra gott för dem som Gud sänder i min väg, på tider och stunder som passar ett högre syfte.

Det är inte enkelt, men om det vore enkelt skulle vi knappast behöva Guds kraft för att vara medmänniskor. Så nästa gång du funderar på att ta en omväg, ta en annan väg till den du skall möta och försök se den med Guds egna ögon. Det kan hända att du upptäcker nya saker både hos dig själv och den du möter.

Jag tänker på orden som Dom Helder Camara en gång skrev:
”Om människor är en börda för dig, ta dem till ditt hjärta”

En välsignad dag önskar jag dig.

Forshaga Susanne Brännhammar

Kontakta redaktionen

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.