Aattjo! Tacksägelsedagens budskap är som en nysning. Aattjoooo exploderar bänkgrannen – och får genast ett omtänksamt prosit till svar. Prosit för ”Väl bekomme”, ”må det gagna”, ”må det gå dig väl” – en omtänksam välgångsönskan i bistra förkylningstider.
Fast dramatiken är ju egentligen större än så.
En nysning gör måhända ingen pandemi – numera – men så har det ju inte alltid varit.
För mindre än hundra år sedan, före snilleblixten Flemings tid (han med penicillinet alltså) kunde en förflugen bacill betyda skillnaden mellan liv och död och ett prosit såväl en lyckönskan som en bön. Ack måtte det bara vara dig till gagn…
I veckans evangelietext möter vi tio, nej nio, stackare som verkar ha missat det där.
Nedbrutna av spetälska lever de exkluderade från allt. Drivna på flykten, utstötta från samhället, utestängda från gudstjänsten – från gemenskapen med andra – ja, i sina egna och sina trosfränders ögon; till och med från gemenskapen med Gud.
Det är ju inte underligt att de grips av ett slags desperat hopp när de på avstånd får syn på Jesus. Och se där – där kommer profeten som inte viker undan. Som ser till det som är sjukt och svagt, smutsigt och eländigt. Han hör mycket riktigt deras rop. Botar dem och…ser dem strax överlyckligt pånyttfödda hasta bort mot horisonten – mot framtiden utan att se tillbaka.
Alla utom en. Samariern – utstött bland utstötta, vänder åter för att tacka.
Och jag frågar – vartåt styr jag kosan? Är jag som de nio otacksamma sjuklingarna som gläds över skapelsens gåvor och möjligheter men glömmer alla gåvors gode givare?
Tar jag välgång och lycka för given samtidigt som jag anklagande förundras över den Gud som tillåter tillvarons skuggsidor? Hör jag bara nysningarna men missar prosit? Missar jag löftet om att Gud alltid och i allt önskar mig väl.
Det mörka ska jag vare sig förneka eller förminska. Den gudomliga välgångsönskningen handlar inte om att allt alltid går väl. Tron skyggar inte för oförstående, vrede, förtvivlan – söker inte rättfärdiga allt som sker med en förklenande förklaring. Men mitt i allt detta, i ny och nedan, upprepar tron sitt hoppfulla prosit – sin obändiga övertygelse om att Gud vill alltings väl. Vill ditt och mitt väl.
För intet.
Vi var väl vana att ställa djärvare krav, men anade nog, att av nåd var det goda livet gav, skaldar Karin Boye.
Av nåd- för intet – gratis.
På en källarvägg i andra världskrigets Köln ristade några gömda judar:
”Jag tror på solen, även då den inte skiner.
Jag tror på kärleken, även då jag inte känner den.
Jag tror på Gud, även då Han tiger.”
Tänk en sådan tacksägelsebön. Gode Gud, måtte jag aldrig upphöra med att tacksamt, och trots allt, tro på din nåderika välgångsönskan över mitt och världens liv.
Johan Dalman, domprost i Strängnäs
Lämna ett svar