”Det är söndag kväll. Här hemma har vi tänt ljus och satt upp ljusslingor för att lysa upp i vintermörkret. Jag har sjungit vaggvisor och bett aftonbön med fyraåringen som somnade mitt i bönen, utmattad av helgens kalas och lekar.
Jag sitter kvar vid sängen och tänker på texten i Psalm 744. På nyheterna rapporteras det om våldet i Syrien och mellan Israel och Gaza. Om civila som lever i ständig skräck för granatattacker och beskjutning. Om föräldrar som förtvivlat försöker lugna skräckslagna barn som inte vågar eller kan sova på nätterna.
Många gånger de senaste dagarna har jag tänkt på hur det vore om det var jag som levde så. Om det var mina barn som växte upp med rädslan och våldet ständigt närvarande.
Jag ser fyraåringen sova tungt och jag är så tacksam för den trygghet som hon tar för givet, samtidigt som jag känner djup förtvivlan över de konflikter och det våld som präglar så många oskyldiga människors liv runt om i världen.
På andra sidan Atlanten, i Colombia, har inbördeskriget pågått i över fyrtio år. Det är ett av världens svåraste inbördeskrig där var tionde invånare lever som internflykting, ofta i svår fattigdom, där barn tvångsrekryteras som soldater och över 50 000 kvinnor varje år utsätts för sexuellt våld.
I Colombia arbetar Kristna Fredsrörelsen, precis som Svenska kyrkan, med organisationer som arbetar för fred, demokrati och mänskliga rättigheter.
I vårt arbete ser vi tydligt att de grupper som drabbas hårdast är de som har minst del i konflikten, kvinnor, barn, ursprungsfolk och afrocolombianer. Samtidigt är många av dessa människor och grupper aktiva i arbetet för fred och rättvisa på lokal nivå.
Många av de som drabbas hårdast är därför också bärare av hopp om förändring, om rättvisa och fred.
Den här hösten är första gången på tolv år som regeringen och FARC-gerillan gör ett försök till fredsförhandlingar. Det är positivt, ett ljus i mörkret. Men hittills har inga representanter från civila samhället deltagit i förhandlingar.
Inga av de grupper som fråntagits sin mark och lever som flyktingar, familjer som berövats sina barn, kvinnor som utsatts för sexuellt våld, ingen från dessa grupper kan idag påverka fredsförhandlingarna.
De kan inte påverka hur ett nytt land ska utformas, hur makt ska fördelas eller hur förövare ska ställas till inför rätta. Utan dessa grupper är det inte möjligt att bygga en rättvis och hållbar fred i Colombia.
Patricia Tobón Yagarí, företrädare för Colombias största sammanslutning av ursprungsfolksorganisationer var i Sverige i slutet av november, inbjuden av bland andra Svenska kyrkan och Kristna Fredsrörelsen. Hon uttryckte då sin frustration hur fredsförhandlingarna:
”Det är inte rimligt att FARC och regeringen ensamma ska bestämma hur framtidens Colombia ska se ut bara för att de är beväpnade med bomber och kulsprutor. Jag och många med mig är beredda att ta ansvar och vara med och bygga det nya Colombia”
Jag vill tro att Patricia får var med och bygga en rättvis fred i sitt hemland, och att det vi sett hittills bara är början. Jag vill tro och att det finns hopp för de barn som idag växer upp i Colombia. Hopp om en tillvaro som inte bara är frånvaron av våld, krig eller fattigdom, utan ett liv med rättigheter som respekteras och möjligheter att påverka sitt liv och sitt sammanhang. Så att fler barn får somna trygga, långt från våld och rädsla.
”Barn och stjärnor föds i mörkret utan skydd av våld och vapen,
Gud är hos oss, ljus i natten, för att hjälpa oss att våga.”
Sofia Walan, generalsekreterare för Kristna Fredsrörelsen
Lämna ett svar