-Han är stark, intelligent, humoristisk, allmänbildad…
Charlotta var tonårskär och galen, och laddade med extra-allt i en ambition att övertyga mig om sin nyvunna pojkväns alla förtjänster.
– Han kan allt, Johan – allt! Han sjunger som Pavarotti – i stämmor – MED SIG SJÄLV!
Ibland gör kärleken så med oss. Förblindar oss. Eller kanske snarare, trollbinder oss så att vårt synfält blir selektivt så att vi mest bara ser det vi vill se.
Så är det för min dotter när det gäller Rihanna, min hustru när det gäller Louis Masreliez och mig när det gäller John Bull.
Klart det händer att Rihanna wailar falskt, att Masreliez kluddar till det eller att John Bull ballar ur – men – bryr sig – varför sålla mygg när den osvalda kamelen är Mmmm som i Marabou.
Veckans texter sätter fingret på samma fråga, men i ett långt allvarligare avseende. Platsen evangelietexten för oss till är välkänd och viktig. På ett berg i Galileen samlas vi kring Jesus för att lyssna till hans programförklaring.
I Bergspredikan prisar han enkla och ödmjuka människor saliga, talar han om lärjungaskapet, ditt och mitt, som en kallelse att vara jordens salt och världens ljus. Lär han oss vända andra kinden till och att be den bön han själv ber.
Särskilt minnesvärt är hans ord i den guldkantade regel vi så gärna förknippar med hans kärleksfulla och rättrådiga person, att; Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem” (Matt 7:12).
Se och hör, säger jag till dem omkring mig – se och hör så klok han är, Jesus. Visst var det mödan värt att komma hit upp på berget? Visst är han värd att följa? Karln är ju så inkännande och klok – möter människor i ögonhöjd.
Och så är det – men är det bara så?
I veckans evangelietext, och framför allt i den text som följer omedelbart efter veckans evangelietext skärper nämligen Jesus tonen. Inte kommer han för att upphäva lagen inte – så ve den som begår äktenskapsbrott, sneglar på andras livspartner eller skiljer sig.
Och visst – jag lyssnar såklart fortsatt men märker hur jag smilar lite urskuldande mot dem som sitter bredvid.
Hoppla, hoppla vad han tar i… det där var väl kanske möjligen eventuellt lite småtufft i överkant. Det tycker jag vi för ögonblicket lämnar för att istället fokusera på det där med den gyllene regeln…
Varför gör jag så? Varför talar jag så gärna om Jesu kraftfulla, ärliga, sanna förkunnelse samtidigt som jag sänker tonläget när jag kommer till passager där hans ord blir till stenar i samhällsskon?
Jag tror jag vet varför; jag vill ju sälja in honom – underblåsa hans popularitet. Måla upp bilden av honom som en sympatisk röst både för sin och min tid. Därför gör jag honom lite mindre kantig. Ni kan ordleken: Inte helig, helig, helig utan trevlig, trevlig, trevlig är Herren Gud Sebaot.
Men det är fegt och fel. Älskar jag honom måste jag låta honom själv få komma till tals med det han vill säga, utan att regissera eller moderera hans framträdanden.
När han säger att jag inte ska ta en medmänniskas liv utmanar han mig att inte använda ett eventuellt övertag till att trycka till en annan människa – oavsett om situationen ytligt sett motiverar det.
När han säger åt mig att inte visa vrede eller hat, inte förtala andra eller gå bakom ryggen på andra, är det inte bara i det stora utan också i det lilla han förmanar mig. Ta, kort sagt, inte poäng på andras bekostnad.
När han säger åt mig att inte skiljas från någon som ovän är det om den värdighetsnedbrytande ödmjukheten han talar – erkänn dina brister och var redo att stå med mössan i handen.
Där på berget ställs jag inför sanningar som skaver men som jag behöver höra.
Och inom mig manar en röst; Står jag, med mitt liv, min tro och det sätt jag vittnar om min tro, i vägen för det jag älskar – står jag i vägen för Dig Jesus?
Johan Dalman
Strängnäs
Lämna ett svar