Vi har precis njutit av pasta, vin och underbar dessert. En charmig italiensk kypare har passat upp hela tiden. Kvällen är så där härligt småvarm som den aldrig kan bli hemma i Sverige vid den här årstiden. Ja, allt är perfekt, en slags drömvärld. Plötsligt händer det som gör att drömvärlden blir något annat. Det som gör att tanken börjar mala i huvudet: Vad gör det med oss?
Det börjar bli stängningsdags och den italienske kyparen försvinner och istället kommer en indisk man ut och börjar torka av borden och samla ihop dynorna. Det blir tydligt, det så kallade fina jobbet det sköts av den italienska servitören, men sen, när bara det enkla jobbet är kvar, ja då tar indiern över.
När jag ser det här rullar bilder från förmiddagens konstbesök upp inom mig. Vi tittade på en utställning med fotografier av den sydafrikanske fotografen Ernest Cole på Kristianstad konsthall. Naket visade han med sina svartvita bilder på 50 och 60-talets arpartheitssystems omänsklighet. Hur de bästa platserna och de bästa arbetena var för vita, hur alla privilegier bara var till för den europeiska befolkningen. Hur detta bara blev en självklarhet. Ett djävulskt system som blev en självklarhet.
Också nu, i en annan tid, många år efter arpartheitsystemets fall, i en annan världsdel, ser jag något liknande. Vissa jobb för vissa människor. Indiern torkar bordet, afrikanen säljer paraplyer eller näsdukar på gatan.
Vad gör det med oss när vi ser det här? När vi tar det här för givet. Vissa jobb, vissa platser, vissa privilegier verkar vara bara för somliga medan andra jobb, andra platser, de som många inte vill ha får indiern eller afrikanen ta.
Den första pingstdagen bröts barriären, inte bara juden, inte bara romaren, inte bara araben, utan var och en hörde om Guds stora gärningar. Var och en nåddes av evangeliet på sitt språk. Jag ber och hoppas att vi som kyrka kan nå utanför kyrkmuren till de där platserna, till de där jobben, till dem som inga privilegier har. Att kyrkan där kan få förmedla hans ord om frid. Hans ord om att inte känna oro eller tappa modet. De var de orden som med Andens hjälp under bön, kamp och sång bröt ner apartheitsbarriären. Och det är med samme Ande som ögonen kan öppnas på oss alla så att vi inte tar det här för givet utan vågar tro, hoppas och arbeta för en värld där inga barriärer finns. Amen!
Per Kristiansson, kyrkoherde i Källtorps församling
Lämna ett svar