I början av 1990-talet träffade jag en 93-årig lettisk kvinna, Maria, som levt mer än hälften av sitt kristna liv i ett ockuperat land. En ockupation som innebar att det var förbjudet att offentligt eller i hemlighet tala om sin tro. Hon berättade att allt som kunde förknippas med hennes tro på Gud, låg nedgrävt i hennes trädgård sedan ockupationen den 17 juni 1940.
Själva tron låg väl bevarad i hennes hjärta och under alla år av kamp, var hon fast övertygad om att befrielsen en dag skulle komma. Den 6 september 1991 erkände ockupationsmakten Marias hemland för självständigt.
Marias berättelse leder oss rakt in i en av söndagens bibeltexter.
Jag vill inte vara till anstöt för någon, ingen skall kunna anmärka på min tjänst. Som Guds tjänare visar jag på allt sätt vad jag duger till: med stor uthållighet under påfrestningar, trångmål och nöd, under prygel, fångenskap och upplopp, under möda, vaka och svält. (2 Kor. 6:3-5).
Rustad för livet
Det som fascinerade mig i mötet med Maria, var hennes beskrivning av de vapen som Gud rustat henne med och med vilka hon kunde kämpa trons goda kamp.
Med renhet, kunskap, tålamod och godhet, med helig ande, uppriktig kärlek, sanningens ord och Guds kraft, med rättfärdighetens vapen till anfall och försvar, i ära och vanära, med dåligt rykte och gott rykte. (2 Kor. 6:6-7).
Maria kämpade sin kamp väl. Hon blev ett föredöme för mig. Bibelordet stämmer så väl överens med henne och hennes liv.
Jag kallas villolärare, men säger sanningen. Jag är misskänd men ändå erkänd, jag är nära döden men ändå lever jag, tuktad men inte till döds, plågad men alltid glad. Jag är fattig men gör många rika, jag har ingenting men äger allt. (2 Kor. 6:8–10).
Så minns jag Maria.
Mötet med Maria kommer ofta tillbaka till mina tankar, men extra tydligt blir det när jag någon gång under våren besöker Verkmyraån vid Utnora, strax norr om Gävle. Där bjuds det på ett skådespel av sällan skådat slag. Tusentals fiskar, i huvudsak abborre och mört, kämpar för att ta sig från havet till Hillesjön för att leka. Det verkar vara ett hopplöst projekt och där finns allt motstånd vi kan tänka oss. Vattenmassor, stenar, isformationer, håvar och människohänder.
Hinder för att nå målet
Det känns som om förutsättningarna där ute i ån på något sätt kan liknas vid omständigheterna att leva under en ockupationsmakt eller helt enkelt att bara leva och vara här och nu i livet. Det finns så mycket som vill hindra fiskarna från att nå målet. Precis som det finns så mycket som vill hindra oss människor från att nå vårt huvudsakliga mål.
Vilken kamp vi än utkämpar i tro du och jag, så kan vi säkert förena oss i orden från söndagens Psaltarpsalm:
Ur djupen ropar jag till dig, Herre. Herre, hör mitt rop, lyssna när jag bönfaller dig! Om du lade synder på minnet, Herre, vem kunde då bestå? Men hos dig finns förlåtelse och därför fruktar man dig. Jag väntar på Herren, jag längtar, jag hoppas få höra hans ord… ty hos Herren finns nåd och makten att befria… (Ps. 130).
Om vi avslutningsvis tar oss tillbaka till Verkmyraån, så kan jag tycka att det ser mer intressant ut för de fiskar som kämpar, än för de som inte gör det. Det syns tydligt att de fiskar som kämpar sig mot strömmen är levande. Bara de döda flyter med strömmen. Med buken uppåt. En beklaglig syn.
Ing-Marie Lundberg
Stiftskonsulent teckenspråkig verksamhet Uppsala stift
Lämna ett svar