Till innehåll på sidan
Magdalena Wernefeldt

Vem är det som är förlorad? – 10 juli

115d137f-eac7-43ef-a6d4-e73b23e0a2c6

Det förlorade fåret, det borttappade myntet, den förlorade sonen. Tre (eller åtminstone två) välkända texter. Och vi är så vana att läsa de här texterna och sätta in oss själva i rollen som den som blir funnen. Vi har inte levt som vi skulle och är därför förlorade. Gud har sökt oss och funnit oss och änglarna gläds och sjunger över det.

Men om vi ser de här berättelserna i de sammanhang som Jesus berättade dem, ser vi att vi också behöver ta till oss den andra sidan av berättelsen. Vi är inte bara fåret, myntet och den förlorade sonen. Vi är också vännerna och grannarna, de som uppmanas att glädja sig med herden, vi är väninnor och grannkvinnor till kvinnan som gläds över sitt återfunna mynt. Och vi är den äldre brodern, som troget stretat och varit plikttrogen, som stannat kvar hemma och inte följt sina impulser att festa och ha kul. Det är vi som uppmanas att glädjas över att andra återvänt hem efter att ha slösat bort sina liv och sina pengar och nu hoppas på hjälp och förbarmande.

När Jesus berättade sina liknelser, riktades udden mot de av lärjungarna som gnällde över hur opassande det var att Jesus talade med kvinnor, som motade undan mammorna som kom med sina barn till Jesus, som såg sig själva som dem som skulle sitta närmast Jesus i hans rike. Han ville få dem att förstå riktningen utåt, över alla gränser, till människor som ställts utanför, som föraktades, men som var älskade av Gud.

Historien visar att de istället ofta använts för att peka ut andra. Både i den tidiga kyrkan och i reformationstiden har texterna kommit att användas som anklagelser mot judarna. Vi behöver ta tillbaka de här texternas kritiska udd mot tendenser inom oss själva och vårt samhälle. Vi behöver se upp extra noga för hur farliga de kan bli när de används för att peka ut andra. Det viktigaste i Jesu kritik mot fariséerna är ju inte att de försöker följa Guds alla bud, utan att de ställer så höga krav på andra att det stänger ute dem som inte lever på samma sätt. Hans liknelser om fåret, myntet och den förlorade sonen är berättelser om förbarmande, om att ge människor en ny chans, om att glädjas när människor vänder sig bort från destruktiva sammanhang och självförakt och söker hjälp.

De här tre liknelserna handlar både om Guds barmhärtighet och om våra inbördes mänskliga relationer. Gud söker varje människa ständigt, letar överallt, sopar länge och springer oss till mötes när vi vänder om och är på väg hem. Vi är det förlorade fåret, det borttappade myntet, den förlorade sonen, som får möta Guds ansikte, det som säger till oss: Var inte rädd, jag är med dig, du är min och du är alltid välkommen hem! Och så är vi väninnor och grannar och den äldre brodern, dem som hållit på med andra plikter och kanske inte alltid varit så engagerade i Guds letande och sopande.

Till oss säger Jesus: Gläd er! Den som var förlorad har kommit hem! Jag har hittat det jag sökte!

Så låt oss glädjas och inte vara snåla. Vi behöver inte konkurrera om Guds kärlek. Den räcker för dig och för mig och för alla!

Maria Klasson Sundin

präst och lärare i pastoralteologi i Uppsala

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.