Härligast är det att läsa episoden om tempelgamlingarna Symeon och Hanna som, trots sin respektfyllda ålder och andliga auktoritet, får glädjefnatt när det får se och röra vid den lille: Symeon sjunger lovsånger till Guds ära. Äntligen kan han se det ljus som profeten talat om! Änkan Hanna, som annars ägnar sin dag åt stillsam bön och fasta, springer runt och berättar för alla längtande som gömmer sig i templets mörka vrår och avsatser: Befrielsens dag är nära!
Jag läser berättelsen flera gånger och lägger plötsligt märke till hur ett fotografi från mitt inre bildarkiv smyger sin in mellan ord och meningar i den tusenåriga texten. I min fantasi smälter personerna på bilden samman med bokens. Josef och Maria är sig själva, men samtidigt min pappa och mamma som unga. Paret befinner sig i templet i Jerusalem, men samtidigt också i Lackalänga kyrka. Det är år 4 eller så, men på samma gång min dopdag 1972. Tanken svindlar. Vad är det som händer när jag läser? Det lilla barn som Josef/Pappa och Maria/Mamma bär i famnen i bilden/berättelsen är helt klart Jesusbarnet, men samtidigt är det mig själv som liten som jag tittar på…
Temat för Kyndelsmässodagen är Uppenbarelsens ljus. Ordet ”kyndel” låter lite som engelskans ”candle” och betyder just ”ljus”. Ljussöndagen är en av kyrkoårets äldsta söndagar och firas till minne av hur Jesus, fyrtio dagar gammal, fick göra sitt första besök i templet tillsammans med sina föräldrar.
Jag tänker att Kyndelsmässodagen har två ärenden, två tydliga budskap. Det första ärendet har med vem Jesus var att göra. Den här söndagen vill leda oss på vägen till tro på Jesusbarnets gudomlighet. Den vill förmedla att man redan tidigt kunde ana, att den person som evangelierna berättar om, stod i en alldeles speciell relation till Skaparen och därmed till hela mänskligheten.
Det som berättas om Jesusbarnet på Kyndelsmässodagen blir en viktig bakgrund till de händelser som senare, enligt de fyra evangelierna, skall följa i hans liv. Symeon och Hanna kom att bli de första i en lång rad av människor som skulle få se sina liv genomstrålade av gudomligt ljus i mötet med Jesus.
Kyndelsmässodagens andra ärende har med oss själva att göra. Ljussöndagen påstår, rakt in i det mörker som finns i våra egna liv och i världens liv, att den djupaste sanningen om oss människor är ljus. Budskapet är att det ljus som vi så uppenbart kan urskilja hos varje nyfött barn finns kvar hos det också när det blir vuxet (även om det kan vara svårare att urskilja det då). Det ljus som finns i oss alla från början av våra liv hör ihop med det uppenbarelsens ljus som Symeon och Hanna var de första att få uppleva i Jerusalems tempel.
När Nelson Mandela 1994 invigde det nya Sydafrika efter apartheidregimens fall talade han om mänsklighetens ljus, om sambandet mellan individers inre ljus och något man skulle kunna kalla för ”samhällsljuset”. Han uppmanade alla att inte låta sig skrämmas av sitt inre ljus, sin inre kraftfullhet, utan låta det egna ljuset lysa och på så vis befria andra att göra detsamma. För att kunna bygga upp en framtid av demokrati och rättvisa för alla i det nya Sydafrika behövde alla generöst dela med sig av sitt inre ljus.
Med Josef och Maria bär fram våra små. Då firar vi Kyndelsmässodag i miniformat. I dopgudstjänsten bjuds vi in att med våra hjärtan se för ögat osynliga band av ljus. Mänskligt och gudomligt sammantvinnat. Litet dopljus tänds på stort Kristusljus. Ett kärt återseende med välkända ord när kyrkvärden läser ur Johannesevangeliet: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörker utan ha livets ljus.”
Ewa Lindqvist Hotz, präst i Svenska kyrkan och en av grundarna till Seglora smedja.
Lämna ett svar