Jag tycker det är problematiskt att allt rör sig, att livets förändring är pågående. Jag har ibland så svårt att acceptera det, även när det handlar om förändring som kanske är till det bättre, som leder till att något annorlunda kommer in i mitt liv och räcker nya möjligheter. Jag tycker det är så svårt därför att jag är så trygg med det jag är van vid. Till och med sådant som kanske är destruktivt eller smärtsamt att vara i, kan bli en trygg vana, där det går att göra sig hemmastadd och skapa rutiner och vanor utan att se hur vi fastnat. Det är som att bygga en liten värld i världen som det går att försöka hålla fast vid.

Jag kan bli väldigt skrämd och rädd när jag måste ge mig ut i det okända. Och ändå är det just det okända som kallar på oss varje ny dag. Framtiden kallar på oss! Allt har rört sig och allt har förändrats en smula, bara sedan igår. Det nya som vi ännu inte känner, bär också på möjligheter. Jag kanske inte vågar tro det, men där finns också nåd och skaparkraft.

Att tro att allting bara är detsamma – det är en chimär. För livet rör sig hela tiden och i rörelsen är vi bevarade i Guds nåd. Förändring är all utvecklings moder. Som den Gudsvind som fortsätter att svepa över oss så förs vi hela tiden framåt mot en framtid som vi inte vet så mycket om, men som ändå kan handla om trygghet. Att vara omsluten av helig Ande, Gud som vitaliserar och rör vid oss, är inte allt lätt att inse. När vi ska få syn på nya möjligheter, att försöka se nytt i det som är och i det som blir, behövs tillit. Och tillit är inte alltid enkelt att ha, särskilt inte när förändring kommer plötsligt, som den ju gör ibland. När stora förändringar sker, kan det kännas som om någon drar mattan under våra fötter och vi faller handlöst. Det kan vara så fruktansvärt och det kan vara väldigt smärtsamt. Utan förberedelse är det tufft att möta stor förändring. Så hur kan vi då vara förberedda så gott det går? Ja, kanske genom att försöka ha ett ”tillitens förhållningssätt”? Genom att försöka acceptera att allt faktiskt rör sig så kan en slags inre tillit aktiveras.

Det går inte att gå ner i samma flod två gånger, för det har rört sig, nytt vatten porlar. Det är aldrig helt sig likt. Ändå bärs vi igenom av Gud. Gud som möter från framtiden i kärlek och bevarar oss på utvecklingens väg.

Den allra vanligaste förändringen är nog den som är smygande, den vi inte märker så mycket av, för att den är så långsam. Åldrandet till exempel, eller årstidernas växling eller barnens växande – allt detta kan vi inte se, men vi märker det plötsligt. Då får vi helt enkelt bara infinna oss i att det har hänt. Och lita på att det nya också bär oss. I Kristus rör vi oss alltid genom död till liv på olika sätt. Det är så viktigt försöka möta budskapet från Uppenbarelseboken med just tillit, där det står: ”Se, jag gör allting nytt”.