Vi satt på golvet i det vackra lilla kapellet, trettio konfirmander och några ledare. Det var lite trångt men rummet gav frid och ro. Det var sent och vi skulle har kvällsandakt en av de sista kvällarna på konfirmandlägret. Stearinljusen brann stillsamt som enda belysning i det gamla 1800-talskapellet. Tystnaden som lade sig i rummet när gitarren klingat ut den sista tonen, var magisk. Det var som ett förklarat ögonblick. Gemenskapen, orden, musiken, tystnaden och framför allt vänskapen som växt sig starkt under lägret, fick nog alla att känna att denna stund var helig, att tiden liksom stod still. Livet med en djup meningsfullhet sjönk in i oss alla – och det var som om tillgången till att verkligen kunna ta emot den frid som vi sjöng och talade och bad om, verkligen öppnades för var och en.
Vi läste ur Jesus avskedstal ur Johannesevangeliet: Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra. (Joh 15:12–17)
Till slut ebbade tystnaden ut där i det lilla 1800-talskapellet. Kvällsandakten var slut och bestyren inför natten tog vid. Men det stora är att den gemensamma upplevelsen inte försvann trots att vardagens arbetsuppgifter tog vid igen. Upplevelsen hade förändrat oss en aning. Erfarenheten går aldrig att vara ogjord. Vi såg på varandra lite annorlunda, på ett fördjupat sätt efter denna sällsamt heliga andaktsstund som vi nu delade i våra hjärtan. Vi hör samman i Anden och det hjälper oss att vara människor vidare i livet, också på egen hand. Ljuset har fått fäste och det bär vidare i livet.
Kärleken som räcks oss från livets Gud gäller oss alla. Men det är inte alltid självklart att vi kan känna det i våra inre. Sammanhangen som omger oss kan både utgöra möjlighet och hinder för att kunna ta in sanningen om att vi är värdefulla och älskade. Men det gäller ändå, oavsett vad som känns. Och alla bär vi ett viktigt bud för världen: Att älska varandra.
Bön för dagen:
Gud, tack för att du kommer oss till mötes och tack för möjligheten att försöka skapa sammanhang som öppnar våra känslor och vår blick för dig och din närhet och för varandras gemenskap. Förvandlas oss i våra hjärtan så att vi frimodigt kan ge vidare av din kärlek. Amen.
Lämna ett svar