När jag var liten fanns ett barnprogram med en figur som hette Kakmonstret. Monstret älskade kakor och skydde inga medel för att komma åt varenda godsak i närheten för att trycka i sig alltihop helt själv. Glupskt bevakade monstret sina skatter och vägrade att dela med sig.
Ibland har jag svårt att dela med mig. Då blir jag som Kakmonstret. Det blir omöjligt att känna in och se andra människors behov. Då ser jag bara till mitt eget, hur jag ska uppfylla det jag just då begär.
När detta sker förvandlas både andra människor och jag själv till objekt. Till ting som används för att svara upp till begären. Då syns inte det unika och värdefulla och det uppstår ingen klingande resonans i det mellanmänskliga. Begären att förtingliga får större plats än de verkliga behoven att mötas.
Ett rikare liv börjar med att kunna dela med sig. Jag vill hellre känna mig som en människa än som ett kakmonster. Att dela med sig av det vi kan är gudomligt. När vi bryter brödet och delar med varandra och ser hur andra får ta del av den livsviktiga näring som mat, kärlek och omtanke är, blir vi alla rikare. Att kunna dela mättar en djupare hunger för oss alla.
I kyrkans nattvard ger Kristus sig själv till oss som näring till våra liv, för att vi också ska kunna bli till näring för andra. Så vill jag försöka gestalta mitt liv, så att det också blir till glädje och hjälp för andra. Att låta kakmonstret inom mig omvandlas till en människa som delar med sig hjälper mig att öppna mig för omvärlden, se behoven och låta empatin utvecklas. Jag tror detta är en förändringens väg för att stilla världens hunger, bidra till delaktighet och gemenskap och öka allas glädje.
Lämna ett svar