En bonde strödde med kärlek sina korn över fälten, hon vattnade och bad om tillräcklig värme. Sedan gick hon hem och vilade. Hon såg aldrig hur det grodde och växte, hur livet tog fart, och hon fick aldrig veta hur det gick till och vad som egentligen hände.
Så är det också med våra mänskliga relationer. Vi vet inte precis vad det är som får oss att växa och utvecklas. Vi vet inte vad som händer i andra människors tankar och funderingar – vad som gror inom dem. Ibland tror vi att andras utveckling beror på vad just vi har sagt eller gjort. Men vi kan aldrig veta och vi kan aldrig äga andra människors växt. Vi kan bara försöka ge av det vi tror är det bästa just nu. Vi kan ge goda ord, omsorg och kärlek. Vi kan tro på andra människor och berätta det för dem – då sår man kanske ett frö till något viktigt som vi själva måste våga släppa kontrollen över.
En god blick idag kan avgöra livet för en annan människa om tio år utan att vi har en aning om det. Släpp begäret att äga skörden och koncentrera dig istället på att våga så det goda. Det gudomliga i tillvaron får ta hand om skörden.
Tron blir konkret i tilliten. Det är den som besegrar det svåraste i tillvaron. Sådden är det enda vi behöver återvända till gång på gång i tro på att den bär på oanade möjligheter bortom vår kontroll.
I Hebreerbrevet står Genom sin tro kunde de besegra kungariken, utöva rättfärdighet och få löftena uppfyllda.(Heb 11:29–33). Det beskriver för mig trons kraft i mäktiga och mustiga bilder. Innebörden att kraften finns i själva tilliten, inte i de överväldigande resultaten. Det är själva tilliten som förändrar, ger kraft och skapar mening. Det är en övning i att acceptera att inte alltid se resultat av sådden och det är underbart att istället låta sig bli uppfylld av tilliten till livet.
Lämna ett svar