Jag har gått vilse som ett bortsprunget får. Ps 119:176
Det är svårt att göra nödvändiga förändringar. Så lätta att skjuta upp! Det är ingen konst att klappa sig på axeln och tänka att ”imorgon”, ”på måndag” eller ”efter semestern”, då ska jag ta tag i de viktiga förändringar som jag så djupt inom mig önskar.
Då kan en ju stilla undra hur mycket jag egentligen önskar förändring? Men var barmhärtigt! Det är inte lätt att klara trycket och den sorg som det innebär att lämna något gammalt och rikta blicken mot något nytt och okänt. För en sak är säker: ju mer jag väntar desto större och svårare blir förväntningarna. Och ingen vill väl bestiga ett obestigbart berg en solig semesterdag?
Det finns nog egentligen bara ett sätt att genomföra en förändring som håller. Det är att redan nu försöka att leva den. Steg för steg. Skyll inte på vad andra människor gör eller inte gör. Lev som om förändringen redan är sann, men drunkna inte i prestations- och perfektionsiver.
Perfektion är farlig. Den tar lusten ur allt. Om vi vill förändras, kan vi ömsint försöka att leva förändringen i glädje över varje litet framsteg, och i förlåtelse för felstegen. Plötsligt hittar vi hem och tryggheten inifrån öppnar sig.
Kommentera det här inlägget