Vägen

… Så att jag inte stöter min fot mot någon sten. Ps 91

Tänk om våra fötter alltid kunde vila eller vandra på en matta vävd i regnbågens färger. Ta mig inte på orden.

Om mångfalden och försoningsmöjligheten ska få ta gestalt i våra liv, behöver vi väva in varandra i våra hjärtan. Ge rymd, utrymme, livsluft för dig. Och mig. För den Andre.

Att tala om Gud som treenig är att tala om mångfald eftersom treenigheten visar på att det gudomliga är mångfald redan inom sig själv. Jag kan ha fel. Men jag tror att det är så: att så fort vi får korn på Gud så knackar det på axeln och något oväntat om det gudomliga pockar på.

Jag undrar: Hur kan vi med denna insikt leva öppna och nyfikna på varandra? Och hur kan vi i Guds, den treenigas namn, räcka varandra befrielse? Det måste ju naturligtvis bero på sammanhang. Men ansvaret är där, att räcka befrielse.

För att komma loss behöver vi våga leva nära det konstnärliga, där vi öppnas, utmanas och kan växa. För de flesta betyder väl musik, poesi, bildkonst, estetik något alldeles särskilt. Jag tror att vi alla har någon berättelse eller erfarenhet om hur det konstnärliga har öppnat våra sinnen och banat väg för nya tankar, ny förståelse, ja kort och gott visat på nya och oväntade vägar fram? Vilken frigörande kraft bibeltexterna kan ge när vi läser med våra konstnärliga ögon.

Jag önskar att vi kan hjälpas åt att röja stenar ur vägen. Jag önskar att vi kan frigöra försoningens och kärlekens väg under verklighetens regnbåge. Jag önskar att vi ger varandra livsrymd.