Nattens dröm var hopplös. Jag kände mig otillräcklig och bortgjord – full av skam. Känslan har hängt i hela morgonen. Vad är detta med skam?
Våra känslor är oftast våra vänner. De tar tillvara och skyddar det viktiga. Det är känslorna som gör oss levande i vår verklighet och som hjälper oss framåt som en del av vår inre kompass.
Vreden tar vara på vår integritet och hjälper till att upprätthålla gränser. Den skyddar och försvarar. Sorgen är den ventil som får oss att släppa ut allt det som blir för svårt att bära. Tårarna helar och renar. Glädjen ger delande och gemenskap, där finns också nyfikenheten och spontaniteten.
Men skam? Vad ska vi med den till? När skammen blir för kraftig kan den hota hela vår existens. Den kan förgifta och tära ner och den kan stjäla all vår glädje och kraft. Varför har vi fått en sådan känsla inbyggd i våra kroppar?
Jag tror att när skamkänslorna är av det lättare slaget, då när vi blir lite blyga, generade och håller oss tillbaka en aning. Då är skammen ganska sund. Då är den till vår hjälp för att vi inte ska bli alltför dumdristiga eller göra oss omöjliga i sociala sammanhang. Den hjälper till så att vi kan släppa fram andra och den begränsar otillbörlig nyfikenhet. På denna nivå fungerar skammen som en liten ordningspolis för oss själva och för gruppens bästa.
Men om skammen börjar växa och utveckla sig ihållande och molande, så att vi obemärkt håller tillbaka allt mer, då är det allvar. Då naggar skammen oss i kanten och får oss att känna oss dumma, fula och mindre värda. Då gäller det att försöka hålla fast vid livskraften och bekämpa molandet. Det gäller att kliva fram fastän skammen skriker: ”Nej, håll dig tillbaka!”.
Har vi blivit oälskade för mycket eller fått en massa skam kastad på oss genom livet kan skammen ta fäste och fortsätta att växa och frodas. Då kan vi bli helt övermannade. Skammen tar lusten, glädjen och känslan av värde och smular sönder den. Det är som en kyla som biter sig fast och växer som en kvävande klängväxt runt själen. Som försvar mot denna starka skam kan vi antigen göra oss osynliga eller framhålla oss på ett överdrivet grandiost och storvulet sätt. Båda försvarsstrategierna håller undan vårt verkliga inre jag.
Skam är omöjlig att bara lyfta bort. Den läks knappast genom att någon säger att vi inte ska känna den. Skam försvinner sällan genom ett ”förlåt”. Skam kan bara älskas bort. Vi läker av kärlek över tid.
När vi känner oss som frusna skamstoder behöver vi tinas, värmas, älskas och bli sedda med stor ömsinthet. Ingen skulle behöva bli nedfrusen och få skamskador. Låt oss göra vad vi kan för att älska och värma bort den giftiga skammen.
Bön: Gud, jag har svårt att öppna mig för kärleken. Jag skäms. Värm mig, håll om mig, trots att skammen gör att jag vill slita mig loss. Gud, du vet när jag inte känner mig värd kärlek. Tack för att du inte överger utan står fast, älskar, omsluter, uthärdar och väntar på mig. Värm min frusenhet inifrån så jag mer och mer kan välja liv och öppenhet. Amen.
Kommentera det här inlägget