Påskaftonens stillhet är ångestfylld och tyst. Det är förvirrat och avstängt. Gårdagens bilder flimrar runt. Livet självt har grusats och alla möjligheter har begravts. Det är omöjligt att begripa trots att det med kraft ristats in i medvetandet. Tiden fortsätter att gå, solen går upp och naturen är förunderligt vacker trots att allt det som betyder något är borta.

Påskens berättelse är en dramatisk skildring av hur verkligheten är beskaffad, hur varje dag och situation på djupet förhåller sig. Början och slut. Möten och avsked. Smärta och kärlek. 

Hur är det att leva i en verklighet som är dödsmärkt redan från första stund? Hur är det för mig att släppa taget om det jag håller kärt – det som alla meningsfulla känslor knutits till?

Mitt emellan långfredagens smärta och söndagens påskglädje infinner sig lördagens märkliga tomhet. Där frågar ingen efter något och inga möten leder till kontakt. Det finns inga garantier eller kvitton att gå tillbaka med och ingen vetskap kring hur länge det ska vara såhär. Att hålla kvar vid det som gått förlorat är en lockelse. Som snabba kolhydrater för den hungrige så smakar falsk trygghet gott. Men det åsamkar egentligen än mer skada. I all falsk trygghet lurar ångest och kroppsliga symtom som berättar om hur fel allt är, om hur det som är meningsskapande fortsätter att hålla sig på avstånd.

I dödens och meningslöshetens genomgripande fält är samtidigt födelseplatsen för all mening och där har kärleken sin grund. I det mörkaste skapas ljus och i det meningslösa kan ny mening födas. Detta har inget att göra med att försköna lidande och död.

Påskaftonens osynliga och dramatiska skeende handlar om en långsam och kraftfull rörelse där själva livets urkraft gör sig påmind. Den kraft som får blommor att bryta upp genom asfalt. Samma kraft som finns dold i stillsamma tårar över någon vi älskat. Det är en rörelse på väg mot ny mening.

Och visst handlar påsken också om ägg, Livets symbol, om att födas och kläckas till nya och okända sammanhang, att upptäcka ett liv utanför det kändas ramar. Men framför allt handlar det om att förlora den korg där man lagt alla ägg och erfarenheten av att livet kan hålla för det och öppna sig. I detta skeende vandrar vi utan att veta hur det ska gå. Så är påsken en berättelse om kontrollförlust. Om att tillåta sig bli buren där man helst vill gå med egna ben, och om att våga sätta ner fötterna på ny mark. Om att ha mod att bottna i meningslösheten, där den nya meningen så sakteliga föds.