Något är på gång

Påsken handlar visst om ägg! Livets symbol, om att födas och kläckas till nya och okända sammanhang, att upptäcka ett liv utanför det kändas ramar. Men framför allt handlar det om att förlora den korg där man lagt alla ägg och erfarenheten av att livet kan öppna sig trots allt.

Påskafton. Det är tyst, stilla och förvirrat. Livet självt har grusats och alla möjligheter har begravts. Tiden fortsätter att gå, solen skiner och naturen är förunderligt vacker trots att allt det som betyder något är borta. Verkligheten är beskaffad märklig i alla avseenden. Början och slut. Möten och avsked. Smärta och kärlek. Dödsmärkt redan från första stund.

Mitt emellan långfredagens smärta och söndagens påskglädje infinner sig lördagens märkliga tomhet. Där frågar ingen efter något och inga möten leder till kontakt. Det finns inga garantier eller kvitton att gå tillbaka med och ingen vetskap kring hur länge det ska vara såhär.

Att hålla kvar vid det som gått förlorat är en lockelse. Som snabba kolhydrater för den hungrige smakar falsk trygghet gott, men åsamkar bara skada. I all falsk trygghet lurar ångest och kroppsliga symtom som berättar om hur fel allt är, om hur det som är meningsskapande fortfarande hålls på avstånd.

Dödens och meningslöshetens genomgripande bär samtidigt en födelseplats för kärleken. I det mörkaste skapas ljus och i det meningslösa kan ny mening födas. Detta handlar inte om att försköna lidande och död. Aldrig. Men berättar om vägen igenom. Påskaftonens osynliga och dramatiska skeende handlar om en långsam och kraftfull rörelse där själva livets urkraft gör sig påmind. Den kraft som får blommor att bryta upp genom asfalt. Samma kraft som finns dold i stillsamma tårar över någon vi älskat. Det är en rörelse på väg mot ny mening.

Och påsken handlar visst om ägg, Livets symbol, om att födas och kläckas till nya och okända sammanhang, att upptäcka ett liv utanför det kändas ramar. Men framför allt handlar det om att förlora den korg där man lagt alla ägg och erfarenheten av att livet kan öppna sig trots allt. I detta skeende vandrar vi utan att veta hur det ska gå. Så är påsken en berättelse om kontrollförlust. Om att tillåta sig bli buren där man helst vill gå med egna ben, och om att våga sätta ner fötterna på ny mark. Om att ha mod att bottna i meningslösheten, där den nya meningen så sakteliga föds.