Och ändå är det just det okända som kallar på mig varje ny dag. Framtiden kallar på oss alla. Allt har rört sig och allt har förändrats en smula, bara sedan igår. Det nya som vi ännu inte känner, bär också på möjligheter. Jag kanske inte vågar tro det, men där finns också nåd och den heliga Andens skaparkraft.
Jag tycker det är problematiskt med förändring. Jag har ibland så svårt att acceptera den, även om det handlar om en förändring som kanske är till det bättre. Som leder till något annorlunda med nya möjligheter. Jag tycker det är så svårt därför jag är så trygg med det jag är van vid. Därför jag har gjort mig hemmastadd där. Där har jag skapat mig rutiner och vanor. Det är som att bygga en liten värld i världen som det går att leva i. Jag blir lätt rädd när jag måste ge mig ut i det okända.
Och ändå är det just det okända som kallar på mig varje ny dag. Framtiden kallar på oss. Allt har rört sig och allt har förändrats en smula, bara sedan igår. Det nya som vi ännu inte känner, bär också på möjligheter. Jag kanske inte vågar tro det, men där finns också nåd och skaparkraft.
Att tro att allting bara är detsamma – det är en chimär. För livet rör sig hela tiden och i rörelsen är vi bevarade i Guds nåd. Vi bärs vidare av den heliga Anden. Förändring är all utvecklings moder. Som den Gudsvind som fortsätter att svepa över oss – så förs vi hela tiden framåt mot en framtid som vi inte vet så mycket om, men som vi kanske ändå kan ana handlar om trygghet. Vi är omslutna av helig Ande – Gud som vitaliserar, rör vid oss och vill få oss att försöka se nytt i det som är och i det som blir.
Vi behöver ha tillit till den heliga Andens ledning. Och tillit är inte alltid enkelt att ha, särskilt inte när förändring kommer plötsligt – som den ju gör ibland. När stora förändringar sker, kan det kännas som om någon drar mattan under våra fötter. Och vi faller handlöst. Det kan vara så fruktansvärt och det kan vara väldigt smärtsamt. Utan förberedelse är det tufft att möta stor förändring. Så hur kan vi då vara förberedda så gott det går? Ja, kanske genom att försöka ha en ”tillitens livshållning”? Jag tror det handlar om att försöka acceptera att allt faktiskt rör på sig. Vi kan inte gå ner i samma flod två gånger, för det har rört sig, nytt vatten porlar. Det är aldrig helt sig likt. Ändå bärs vi igenom av Gud. Gud som möter från framtiden i kärlek och bevarar oss på utvecklingens väg. Glad pingst!
Kommentera det här inlägget