Efter cirka 10 dagar har i San Josè har jag hunnit vara med pa tva massor och en hel del moten i kyrkan. Sjalvklart har jag traffat massor av folk spontant, som gar forbi hemmet eller kyrkan, eller jobbar dar, och i stort sett alla jag moter ar mycket sociala, v:anliga och valkomnar mig till landet. I kyrkans forsamlingar har jag vart med pa lektioner i musik for barn till ungdomar (alltid i en cirkel), oppna forskolan (som ar 6-18 var vardag) (bara ILCO har forskola i landet vad jag vet, da de flesta kvinnorna ar hemma med barn annars), ungdomsgrupp (mycket aktiviteter i cirklar) och kvinnogrupp (cirkel med). Mest arbete ute i forsamlingarna ar alltsa oppna forskolan, sa att kvinnor kan jobba de med, och sa massor forstas.
Aker en in till ILCOs huvudkontor i San Josè hander andra saker. Det kan liknas lite vid ett stiftskontor, och hela kyrkan som ett stift (i storlek, da landet ar litet och katolska kyrkan i majoritet har, och ILCO litet, men Synligt). Pa kontoret arbetars det med migrationsfragor, internationella relationer, planering av fotboll for ungdommar, och ett stort arbete for hbt-personer och personer med aids/hiv, med en inclusiv massa. Mycket som hander alltsa. Och personalen har aven moten i lokalen for massan. Det kan galla olika saker, men nu senast: migration.
Motet om migration borjade klockan 9 och alla blev presenterade for varandra, i ring. For det var 7 nya volontarer som skulle jobba med oppna forskolan i forsamlingarna, och jag och Frida. Jag var sen, for den som skulle aka med mig var sen, och bussen full, och jag blev lite nervos. men jag blev da presenterad som osvensk iallfall. Sa nar jag kom var motet igang. Med sang. Med bon. och med delande av tankar kring amnet. Och i mitten av cirkeln fanns ett trakors med spikar, samma som anvands under den inklusiva massan. Nar nagon talade avbrots den inte, och alla fick saga nagot om de ville. Det var flera som ledde motet, eller sa ledde alla det – jag vet inte, for det ar inte sa strukturerat har. Men det flot pa riktigt bra, och manga tankar (som talades mycket snabbt – lite for snabbt for mig an sa lange) fick utrymme. Sedan laste jag upp en halsning fran min biskop till biskopen har pa begaran av min handledare, och sa lite mer bon och sang. Med korset i centrum. Alla fick be som ville. Och sa blev det tyst, och sedan fika i personalmatsalen. Jag pratade lite med Melvin, biskopen har, en stor man med mycket djup och varm rost, som skrattar hela tiden, lite som nar jag tanker pa Jultomten.
Och hela personalen och alla som vistas vid kontoret ar just sa, varma, glada, valkomnande – och pratar snabbt och mycket hela tiden. Det ar som att allt flyter ihop. Ett mote om migration med sanger och boner. En lunch med tankar om inklusivitet och kulturella skilnader. Och hander nagot gar en inte forbi, en stannar till, kollar vad som hander – och blir kanske sen, men lever har och nu.
Och en sak till om bon och cirklar: i ungdomsgruppen igar ledde en av ungdomarna bonen efter massa lek och planering infor ett drama for barnen pa sondag (barnens dag), och den bad med samma samtalston till Gud som till oss andra, kollade runt lite, inte upp eller ner – da vi stor i en cirkel och hall varandra i handerna. Och jag tycker att det nastan ar sa overallt har. Alla ber tydligt och hogt, ser sina medsyskon och talar till nagon som ar har och nu, Gud i medmanniskan, Gud mitt ibland oss.
Kanske ar det sa moterna gar till, for att kyrkan ar i minoritet, och katolska i majoritet, kanske for att det finns plats for en cirkel och alla bara vill se varandra. Jag tanker iallafall pa Jesus ord i Matteusevangeliet 18: 20: ”Ty dar tva eller tre ar samlade i mitt namn ar jag mitt ibland dem”.
La Paz!
Clair
Lämna ett svar