Inte helt ovantat sa moter jag manga nya manniskor hela tiden. Forsta dagarna blev jag alltid presenterad av min vardpappa men nu ar antligen min portugisiska tillrackligt bra for att jag ska klara det sjalv. Nu efter knappt tva veckor i den portugisisktalande familjen forstar jag vad de sager om de undviker slang, lokala uttryck och inte pratar for snabbt. Mina kunskaper i spanska och franska fran skolan hjapler mig att forsta tal och skrift men det kanns som om det gor det svarare for mig att prata. Da blandar jag namligen ihop spraken och det blir en enda rora vilket slutar med att jag tror att allt ar fel, huvudet blir helt tomt och jag sager nagra enstaka ord och hoppas att de forstar mig.
Jag traffar alltsa manga nya manniskor och far alltid samma fragor i foljande ordning.
”Talar du tyska?” ”Nehe synd…”
”Vad tycker du om Brasilien?” (manga svenkar, inkl mig sjalv, fragar utbytesstudenter och liknande varfor de ar i just Sverige men har har jag aldrig fatt en motsvarande fraga)
”Vad ar det for utbyte?” Nar jag berattar att jag senare ska norrut, till Teófili Otoni, far jag hora hur langt bort det ar, hur annorlunda det ar dar och att jag kommer att ata alldeles for mycket ost. Vadigt fa av dem har varit dar, eller norrut i landet overhuvudtaget, men delar garna med sig om hur annorlunda det ar.
For nagon dag sen halsade jag pa i en kommunal skola och blev inbjuden till en geografilektion for 15-16 aringar. Det var bland det roligaste jag gjort har, jag fick sta vid griffeltavlan och svara pa fragor om Sverige. Jag kom pa mig sjalv med att overdriva hur kallt det blir pa vintern och hur manga som faktiskt ar blonda och langa. Det kandes hemskt och jag rattade mig sjalv i slutet. Som utlanning i en annan kultur stoter man pa manga fordomar och jag upplever att det typiskt svenska blir en mycket storre del av min personlighet. Nar jag ska representera hela Sverige vill jag forstas ta fram det positiva och det som gor oss unika sa det blir latt stereotypiskt. Det var nagra av manga tankar jag gar runt med men nu till det som jag egentligen hade tankt skriva om i det har inlagget. I klassen fick jag fragan vad som mest skiljer Sverige och Brasilien at. Jag upplever att det ar planering och struktur. I Sverige ar allt noga analyserat, organiserat och ordnat i fack. Allt for att gynna tillvaxten och vart valbefinnande. Jag har nagra exempel, som sjalvklart bara ar daliga generaliseringar. Vi svenskar, till skillnad fran brasilianare, gillar regler och ar noga med att folja dem; vi haller hastighetsbegransningarna och stannar vid overgangstall. Vara stader ar noga planerade och har tydliga centrum medan centrumet i den har staden, med 400 000 invanare, inte ar storre an mitt hemma i Ahus i Skane. Folk kommer och bygger sina bostader i utkanterna och butiker ploppar upp overallt. Har ar korruption ett enormt problem och anledningen till de flesta bristerna bla stadernas oplanerade infrastruktur, utbildning osv. Jag ser dock manga fordelar med att inte ha allt sa inrutat. Har tar man hand om sina aldre slaktingar och de sjuka. Det ar en sjalvklarhet att direkt finnas pa plats om nagot hemskt hander. I lordagskvall korde vi t.ex. ca15 mil for att tillsammans med hela slakten titta pa en mosters fd man som dott under dagen och nu lag i sin kista i ett rum pa forsamlingshemmet. Efter 24 timmar ar det begravning och efter nagra veckor minnesgudtjanst i hans ara, och det ar en sjalvklarhet att vara med pa allt.
Brasilianska kramar -Elin Redfors
Lämna ett svar