Uppdatering från Manila

Heej!
Cassandra här. Förutom min resekompanjon Annie är jag nog den enda som inte skrivit en presentation om mig själv här. Det känns dock lite fånigt att göra det nu efter en månad, men jag kör en kortis. Mitt namn är som sagt Cassandra Jenner, jag är 19 år och kommer från Stockholm. Jag tog studenten förra våren och roade mig året därefter med att plugga musik på en folkhögskola. Nu är jag här i Filippinerna. Om ni vill veta mer kom det turligt nog idag upp en intervju på svenska kyrkans hemsida med mig och Clair, så där kan man få en hel massa information om oss och utbytet i övrigt. Kolla in.

Nuu sitter jag för övrigt och bloggar från min telefon, känns extremt lyxigt. Ett inlägg med åäö, det ni! Sedan i måndags befinner vi oss alla fyra i huvudstaden Manila. För en vecka sedan möttes vi upp tillsammans med Malin och Maria på utvärdering om första tiden. Sedan åkte vi fyra ut till quezon city, ett ställe utanför Manila, där det var workshops i mänskliga rättigheter. Det var rätt intressant att vara med på en sådan workshop i Filippinerna, eftersom den filippinska situationen vad det gäller mänskliga rättigheter inte är den bästa, med en korrupt regering och politiska fångar-och mord. Det kom till exempel en man och berättade hur han hade blivit kidnappad och torterad av militären, för att den trodde att han var en del av rebellrörelsen.

Som avslutning åkte vi och demonstrerade utanför Manilas department of justice, för att de skulle släppa de politiska fångarna. Det var inspirerande att se att kyrkan engagerar sig och vill förändra och kul att bli mer insatt i situationen i Filippinerna, hade känts lite dumt att komma hem utan att veta något. Det enda som var riktigt riktigt tråkigt var när det var en minnesstund för en mördad biskop. Bra att uppmärksamma, men den varade i fyra och en halv timme, på ENDAST tagalog…

Planen var sedan att vi skulle åka till ett ställe som svenska kyrkan stöder, där de utbildade präster, men ida blev sjuk så vi ställde in resan. Istället ägnade vi oss åt aktiviteter som nog vi alla tyckte kändes ännu bättre att utföra. Det är många familjer som blivit drabbade av tyfonen, så vi hjälpte till att göra ”rescue packages”, det vill säga paket med mat, vatten och tvättmedel som då skulle delas ut till dessa drabbade familjer. Kändes jättebra att kunna göra en konkret insats, som man vet direkt hjälper. Av de två organisationer som stod för dessa paket var faktiskt en av dem Svenska Kyrkan, så det kändes ju extra bra, representanter och allt som vi är.

I dag åkte vi runt och delade ut de här paketen. Vi fick åka dit i lastbilen som fraktade alla paketen, så jag hann nog krossa ganska många nudlar innan vi var framme. Vid vissa områden var det så galet mycket vatten; vid ett tillfälle var det till exempel ett barn som SIMMADE för att komma fram. Sjukt. Vid kyrkan var det lite bättre, men för att komma dit fick vi ändå vada med vatten som nästan räckte upp till knäna. Vi kunde inte låta bli att tänka på maskarna, som enligt vår tagalog-lärare, kommer fram i regnet och lägger ägg under naglarna. Annie som är den mest hypokondriska av oss kände tydligt hur det stack till i tårna. Förhoppningsvis var det inbillning.

Efter första utdelningen åkte vi till en ny kyrka och lämnade av nästa lass. Vid lunchen därefter fick jag sedan en mindre chock då det låg en, enligt mina mått, stor, äcklig, död larv i min aubergine. Gah. Mycket kryp blir det. Sedan åkte vi i några timmar till ytterligare en kyrka. Där var det kaos, mest beroende på den sjuka mängden människor som hade samlats i den lilla kyrkan. Tydligen hade de trott att vi skulle komma klockan sju på morgonen och väntat hela dagen. Vi kom alltså dit vid halv fem. Eh ja, bra kommunikation där. Till slut fick även dem sina paket, så det löste sig ju..
En sak jag aldrig riktigt vänjer mig vid är denna obsession vid att ta bilder. Detta tillfälle inget undantag. Det togs en herrans massa bilder medan maten delades ut och när det var klart skulle vi alla ställa oss och ta en gruppbild. Jag tycker det känns lite skevt alltså.

Ja, imorgon är det söndag och kyrkdag. Här i Manila hänger vi med en tjej som heter Donna som är en tidigare deltagare av det här utbytet, så hon var i Sverige för två år sedan. Det är jättehärligt att vara med henne och vi tycker alla om henne enormt mycket. Jag ser med sorg i hjärtat på den dagen då vi måste skilja våra vägar.

Nu har vi tittat klart på ”pilipinas got talent” och medan jag sliter med blogginlägget och drar de filippinska deltagarnas strå till stacken ligger de andra tre och sussar så frifullt omkring mig. Någon snarkar. Haha. Godnatt godnatt!