Eftersom Elin hade skrivit en sa bra text om vad som har hant har i Teofilo Otoni pa senaste tiden tankte jag mest ackompanjera det med lite bilder. Den forsta bilden ar en ganska typisk bild for staden. En stad omringad av orangefargade kullar. Som Elin sa skulle bilden varit en perfekt illusion av det Brasilien vi tankte oss innan vi akte om det bara varit nagra barn som spelade fotboll i forgrunden. Den andra och tredje bilden visar den gudstjanst som vi besokte hos familjen pa landet som Elin berattade om. Det ar imponerande att prasterna tar sig tid att aka ut till familjer och ha gudstjanster. Och trots enkelheten eller kanske tack vare den blir det sa otroligt fin gemenskap da alla far vara med och skapa gudstjansten. Det blev aven en bild pa deras odling dar man skymtar ett trad med papaya. Nar vi blev rundvisade pa internatet igar fick vi se deras stora odlingar med bade gronsaker och frukt. Jag drommer om att ta en morgonpromenad dar och plocka ner min frukost i form av en mango. Sista bilden ar en bild pa Roselines barns skola som vi nog ska besoka nagra dagar. Den far ocksa illustrera att vi har tillbringat en del tid pa internatet, aven om det inte just ser ut sa dar.
Det ar som sagt bara Elin som bor pa internatet. Jag bor hos presidenten i min forsamlings familj, familjen Hollerbach. Familjen bestar av pappan som ager ett tyskt bageri dar han aven jobbar. Dock kan jag inte ata av lackerheterna da allt antingen innehaller soja eller agg, men Elin fick iaf provsmaka en del igar. Mamman jobbar pa ett labratorium med att analysera blodprover gallande kolestrol mm. Dottern ar 17ar och gar fortfarande i skolan, men tar studenten i december sa for henne ar det slutspurten i skolan som galler. Jag bor i ett hus tillsammans med deras sota hund ungefar mellan kyrkan och internatet sa jag kan efter en promenad latt komma till bada stallena dar jag spenderar min tid. Nagot som forvanar mig lite ar att Teófilo Otoni ungefar ar i storlek med Linkoping, men det kanns fortfarande som jag ar pa landet. Intressant att fa en kontrast anda fran Blumenau, som jag dock saknar mycket. Tchau, Veronika.
Lämna ett svar