Till att borja med har alla i gruppen inte langre kvar sina svenska originalnamn, utan har nu fatt helt nya.
Gustav har blivit Kristof, Jonas far heta Thomas, Erica har blivit Hilda och Ellen heter antingen Erreni eller Aireni beroende pa vem man fragar.
Gruppen har spenderat de senaste tva veckorna tillsammans, sa har borjade det:
Jonas och Gustav blev hamtade av pastor Jackson Mushendwa (tidigare koordinator for utbytesprogrammet) och anlande i Ibura, Bukoba, for att hamta Erreni och Elica, ungefar en timme efter vad vi hade tankt. Darefter foljde en bilfard pa drygt tre timmar till en strand pa sydvastra sidan av Lake Victoria. Innan vi kunde kliva i baten som skulle ta oss nagonstans, vi vet aldrig vars vi ar pa vag, var Mushendwa tvungen att stalla sin bil ungefar en halv mil darifran. Vi blev alltsa lamnade dar vid strandkanten omgivna av storogda barn och kycklingar. Efter ungefar en timmes vantan konstaterade Erren, Elica och Kristof att pastorn precis anlant pa en pikipiki (moppe). Nar vi hade borjat ga ner mot baten med packning och barhjalp, utbrister Thomas: ”Eftersom vi borjat ga antar jag att var kare pastor ar pa vag.”
Jo, man blir ratt distra av att vara har. Speciellt om man kommer ifran Lillpite.
Det var haftigt att aka bat pa sjon, den ar verkligen som ett hav, och vi blev smatt stekta av den gassande solen. Allt vi visste var att vi skulle till en o, men det visade sig vara tva oar. Pa forsta on tog vi var lunch, tittade pa traditionellt fiske och valsignade kyrkan som byggs dar, varpa Gud svarade genom att ge Erica en uppenbarelse sa kraftig att hon svimmade. I svensk folkmun fick hon solsting. Problemet lostes med skugga, en karamell och den obligatoriska tanzanska lasken (av det mycket okanda market Coca Cola). Lasken stod hogt i kurs av all lask vi druckit sedan vi kom hit. Det flog sa manga faglar over on att man blev helt tagen, rovfaglar och storkar som rent av svarmade over on. Somliga vackra (African fish eagle och Black kite) och andra grasligt fula (Marabou storken, p.s. de har inga likheter med chokladen over huvud taget). Pa o nummer tva blev vi liksom pa nummer ett valkomnade av dans och korsang. Dar skulle vi spendera natten pa ett ”hotell” som vi i efterhand, till var stora forvaning, fick hora att de stadat ordentligt och fint infor vitingarnas besok. Synd bara att de glomde de TYP 5 CM (MELLAN OGONEN) stora kackecklorna. Toan hamnar hogst upp pa Gustavs lista av ackliga toaletter.
Dagen darpa for vi till Rubondo Island och fick for forsta gangen vara lite turistiga, om an bara for en dag. Pa vagen till var boning, typ ett riktigt hotellrum med riktig toa och en ”fungerande” dusch utan varmvatten hann vi se flodhastar, anteloper och apor. Det var till och med ett gang flodhastar som hangde nedanfor hotellstranden. Innan dagens slut hade vi dessutom hunnit se elefanter pa mindre an 25 meters avstand. Vi traffade aven en latt overforfriskad parkguide, som tyckte att det var en bra ide att ga runt bevapnad och ta mewd oss pa en nattlig promenad trots att det var farligt. Vi flydde till koket och agnade istallet oproportioneligt mycket tid att diskutera hur mycket lok vi skulle ha till middagen.
Pa safarituren sag vi (till Gustavs fortjustning) manga faglar, bland annat varldens storsta hager och fiskornar. Vi sag ocksa massor med krokodiler, varaner, apor och anteloper + coola myror som reste i stigar med miljoner i antal.
Efter var tur pa Rubondo akte vi vidare till en by pa fastlandet, vid namn Chato Har lamnades vi av var pastor utan nagon som helst information om vad som skulle handa… For att sammanfatta chato-dagarna kort kan vi saga att de var de konstigaste hittills pa pa resan… Uttrycket ”WTF” skulle sammanfatta bra ocksa. Vi fick bland annat fragor om hur tva personer av samma kon tanker sig att de skulle kunna ha sex: ”DE HAR JU SAMMA KON!!??”
Pa torsdagsmorgonen kom pastorn och hamtade oss trots att han var 30 min sen sa skulle han bestamt dricka te samt ha mote i sin bil innan vi gav oss ivag… 5 min innan vi skulle vara pa plats i en kyrka for gudstjanst konstaterar han: ”Jag sa till dem att vi skulle vara dar kl 10, men nu ar klockan fem i tio sa de kommer behova vanta pa oss. Tiden ar inte pa min sida idag.”
Av nagon anledningen ar tiden sallan pa folks sida i detta land. Vi har en teori om att det ar pga att de inte ar pa tidens sida…
Da gudstjansten var klar och vi hunnit med mellanlandning hemma hos pastorn i Biharamulo akte vi vidare till ytterligare en gudstjanst. Att kalla kyrkan for ett skjul skulle vara en forolampning mot alla skjul i varlden. Kyrkan brukar dessutom vara lokalen i byn med hyfsad standard. Aven om vi sjalva ar pa plats ser fattigdomen med egna ogon sa ar det svart att ta in att manniskor faktiskt lever som de gor.
Evangelisten som skulle jobba i forsamlingen akte tillsammans med oss. Efter att ha kliit ur bilen och borjat ga mot huset vander han sig plotsligt om och springer tillbaka runt bilen till forarsatet. Vi tror han har kommit pa nagot jatteviktigt att saga till pastorn. Nar han kommit fram till bilfonstret tittar han pastorn i ogonen, och sager: ”haya..” varpa pastorn svarar: ”haya…”
For att oversatta meningsutbytet har de just sagt ”lat ga…” – ”lat ga…”
Dagen darpa akte vi till Rwandas huvudstad Kigali tillsammans med en kor fran Biharamulo (som for ovrigt ar sjuukt bra!).
Det var intressant att se Rwanda. Trots att landet inte ligger speciellt langt bort ar det otroligt olikt Tanzania, bade nar det galler landskap och utvecklingstakten. Efter att ha spenderat 1,5 manad i Tanzania blev vi fascinerade over att se att folk faktiskt har EL, hoga byggnader och ett utvecklat vagsystem.
Vackning skedde halv fem av morgonpigga Tanzaner som hade vaknat av att det ”blev lite ljust”. Vi begav oss till ett museum/minnesplats for folkmordet som skedde i borjan av 90-talet. Utstallningen gjorde aven hardfora norrlandska bjornjagare nastan gratfardiga. Man har svart att forsta att manniskor kan gora sa mot varandra. Vara isstankar om att det i den har delen av Afrika ar vanligt med ”overkristna tendenser” bekraftades med rage nar vi var i den anglikanska kyrkan pa en konsert och 137 kollektiva ”AMINA!” (amen pa bantu) utropades entusiastiskt undwer 120 minuter. For de som inte ar sa bra pa huvudrakning blir det mer an en gang per minut. Lagg da till att minst 60 minuter var sang och dans sa blir det mer an tva ganger i minuten.
Val tillbaka i Tanzania (hemma) bodde vi hos ”Jackie Mushie” (alltsa pastor Jackson Mushendwa) dar de resterande dagarna var agnade at pumzika. Efter att ha uthardat varandras sallskap i tva veckor delar nu bjornjagarna (eller bjornjagaren och den aspirerande bjornjagaren Gustav, som har borjat ta till sig den norrlandska kulturen) och fruntimren (forlat Erren och Elica, Maria C och framfor allt mamma som VERKLIGEN INTE gillar ordet ”fruntimmer” – halsningar Jonas) pa oss. Pojkarna rullar vidare till Bukoba och tjejerna studsar till Kashasha, dar de sista tre veckorna ska spenderas, dokumenteras och sedan glommas bort av manga (till varldens stora lycka) innan vi far vidare till Karagwe, Uganda och Zanzibar.
Med vanliga halsningar,
Oss – tanzaniagruppen
Lämna ett svar