Hellu! Caz här. Vi har wifi i vårt hus här i paete så jag kan blogga med åäö igen. Lyx!
Det känns som om tiden bara rinner iväg. Vi hänger runt och trivs bra i den lilla staden. Förra veckan har vi haft musiklektioner med barnen i kyrkan och lärt de svenska sånger, besökt olika statliga byggnader som skolor och sådant, fått testa att karva frukt-och is, måla träklossar (haha) och haft så kallade family ministries på kvällarna, alltså små minimässor i folks hem. Riktigt mysigt. Vi har även firat Donnas födelsedag med videoke och då fått testa lambalot, deras ”lokala vin” som att bedöma på smaken i Sverigemått mätt inte skulle klassificeras som ”vin”. Dagen efter (efter tre timmars sömn) var det ett evenemang som hette ”month of the lady” då hela laguna stift var samlat, det vill säga att det fanns några människor närvarande från alla kretsar vi umgåtts med här i Filippinerna. Mycket folk var det. Alla hade samlats för att ha en gemensam mässa, massa tal och möten. Insåg att det faktiskt är en stor skillnad mot människorna i paete jämfört med vårt tidigare ställe, Sta Cruz. Vi kan ju säga att vi ser fler likheter med människorna här.
Nu är det ny vecka och halloween och allahelgona som står på schemat dessa första dagar. Igår klädde vi ut oss och gick mangagaluluwa, alltså trick or treat. Det var kul. Alla gick in för det till tusen med kostymer och masker och allt sådant. Sedan gick vi runt till olika familjer och sjöng en speciell sång som ackompanjerades av gitarr. Det festliga var att alla hade valt att sjunga i en viss tonart sedan innan och inte ändrade sig när gitarren spelade i en helt annan. Okej, ja jag vet, lite musiknördigt att bry sig, men det var kul när vi kom till en gammal IFItant och hon överröstade alla med att sjunga i rätt tonart så hela gruppen var tvungna att rätta sig efter henne haha.
Idag tisdag var det allahelgonafirande som sagt. Det såg verkligen annorlunda ut än i Sverige. Likheten var ju att man hedrade de människor i ens familj som gått bort med blommor och ljus, men det skiljde sig på många andra sätt. Kyrkogården bestod av, i brist på bättre ord, små öppna ”hus” där de döda släktingarna låg begravda under dem. Vissa var mindre med bara ett litet rum, medan vår hostfamilj hade två våningar. Det var inga dörrar eller fönster eller så, utan allt var öppet.
Här hängde alltså en släkt hela dagen. Man pratade och skrattade, ÅT och bara umgicks helt enkelt. Det var liksom ingen lugn stämning; barnen sprang omkring och lekte, det gick omkring försäljare av alla de slag, det fanns kiosker i varenda hörn och vår nio-åriga hostsyster lekte dejtingkonsult. Hon släpade dit en random dude som skulle prata med mig och när jag undvikande vände mig bort stod han snällt och hängde kvar vid vårt ”gravhus”.
Den kommande veckan är det fortsättning på family ministries, hajk upp på det stora berg som paete ligger beläget vid och så ska vi även ge musiklektioner igen, fast nu till ungdomarna. Haha när jag skrev att jag gillade musik i det personliga brev vi skickade till kyrkan fattade jag inte riktigt att de skulle ta det på SÅ blodigt allvar att det knappt skulle gå en vecka utan musiklektioner. Meeen jag gillar’t ändå, så jag ska inte klaga 🙂
Något som för övrigt är typiskt mig att reagera på (och något jag måste ventilera lite) är hur man ser på djur här. Att jag är vegetarian är ju något som ingen riktigt förstår sig på och den vanligaste reaktionen är väl att folk skrattar åt det. En gång när jag fick frågan om anledningen till att jag var det och jag sa hur jag tänkte skrattade de bara ännu mer och sa att ”men Cassandra, djur har inga känslor”. Nej, nej, visst. Att de tänker så syns tydligt på hur de behandlar sina djur. Barnen slår hundarna som dygnet runt är instängda i små burar och får göra sina behov kopplade på gården utanför buren (vilket betyder att det luktar vidrigt utanför vårt fönster). På hästarna sticker revbenen ut och många har köttiga sår. Katterna finns överallt, små små, avmärglade katter som springer omkring och jamar. Jag blir lite ledsen i själen.
Nuu är det snart middag, inte mig emot, börjar bli lite hungrig igen. Har nog vant mig vid de filippinska mattraditionerna 🙂
Nu är det bara 25 dagar kvar! Gaaalet!
/Cassandra
Lämna ett svar